hilmasmusik

Jag tänker väldigt mycket, mer när jag är själv.
När man har något att klara ut, att bestämma sig för eller tänka igenom är det en väldigt trevlig egenskap.
Men när man helst bara vill känna och slippa tänka kan det vara en handikappande egenskap.

Men så kan man sätta sig ned och bara lyssna på musik man aldrig lyssnat på också. Som jag gör nu.
Det finns så mycket bra, och jag är glad att jag får ta del av så pass mycket.

Idag har jag tänkt på den som får mig att tänka så mycket just idag.
Sedan tänkte jag på den som fick mig att tänka så mycket då. Och jag tänkte vad konstigt- när det gjorde som ondast kunde jag inte se någonting dåligt med honom. Det känns skrattretande att nu när det är över (och det tog ett bra jävla tag att kunna säga att det var över- och mena det) ser jag att han bara är en vanlig dödlig, med ganska jobbiga sidor också.  
Han är inte otrevlig eller kall, absolut inte. Men även han besitter sina dåliga egenskaper, som man ser först när man kan se klart.

Det är också märkligt att det går så snabbt- och så galet långsamt.
När man blir förälskad, den stunden går på en bråkdels sekund. Själva kärleken kryper sig på lite långsammare. Sedan vill man komma över, vill sluta sakna. Och det tar så lång tid, men den stunden du vet att du är över kommer plötsligt. När du inser att du inte vill vara med den personen som du trodde. När du ser att han kanske inte passade dig, trots allt. Processen är lång, stunderna plötsliga.

Inget annat än ett mixtape kan förgylla dessa tankar, så det så!

Five For Fighting – 100 Years - Det här är en av de låtarna jag lyssnade på mest från One Tree Hill-. soundtracket. Den var ungefär vid den tidpunkten jag blev kär första gången, jag var tretton då. Han var tio år äldre än mig, för gammal då. Men han var den första killen som fick mig att skratta åt ingenting, och det värdesätter jag. 
Även om jag nu vet att det var inte mycket mer än så- han fick mig att skratta och jag lade ned två olyckliga år på det.  

Joe Purdy – The City - När jag var fjorton praoade jag på ett konstgalleri i Liljeholmen i Stockholm. Jovisst, vad ambitiöst va?
Det var, utan att överdriva, den värsta praoplatsen jag någonsin testat. Jag fick stå och kopiera i en vecka, och ångesten var hög. Jag bodde hemma hos släktingar och var då både hemifrån och på en dålig arbetsplats.
Men när de två veckorna var över gick jag från galleriet, ned till vattnet i Liljeholmen. Det var nog början av April, och jag badade fötterna. Då lyssnade jag på denna, som följt med mig från innan dess till nu och förmodligen kommer förlja med länge till.

Norah Jones – You've Ruined Me - I höstas var jag förstörd för andra gången på kanske lite för kort tid.
Det har nog gjort mig lite mer hårdhudad än jag ens vet eller vågar erkänna.
Typ då släpptes det här albumet, och den här låten tycker jag om.

John Mayer – Dreaming With A Broken Heart - Julen i åttan åkte jag till Teneriffa med min familj. Det var någonstans imitten/ slutet av den tvåårgia, olyckliga, första kärleksperioden och den här spelades i min Shuffle. Bland många andra John Mayer- låtar, det var nog ungefär då jag började lyssna på honom.

Ryan Adams – La Cienega Just Smiled - "..I'll end up feel so bad, such a little girl. I hold you close in the back of my mind- feels so good but then it makes me hurt. And I'm too scared to know how I feel about you now"
Den här låten har det lyssnats flitigt på under de senaste åren. När jag var kär första gången, i han som var för gammal, började jag lyssna på den. Jag förstod att det inte var så lätt för honom heller.

Tyler Hilton – Rolling Home - Revised Album Version - Jag började lyssna på Tyler Hilton när jag var tretton, kanske tolv. Jag kan lätt erkänna att jag haft ett par teenage- crushes på honom.
Men han har liksom varit med under alla perioder, lätta som svåra. Konstigt nog. Det är något med musiken.

Tristan Prettyman – Song For The Rich - Den här upptäckte jag i vintras, när jag behövde den som mest. Det är något vackert över melankoli, och lidande. Men man behöver inte dra ut på det.

Azure Ray – Rise - Jag fick en ny favoritfilm i vintras, "Winter Passing". Den handlar om en ung kvinna i New York, en jävligt vilsen ung kvinna. Hon reser tillbaka till sin uppväxtort och sin författande far, och inser vad som är viktigt här i livet.
Under en lång bussresa i den filmen spelas den här låten, och när jag lyssnade på hela första gången grät jag så att jag inte kunde andas. Jag behövde även den då, en låt som drog ut det värsta av ångesten.

Maria Taylor – Green Butterfly - Maria är en av tjejerna i Azure Ray, och jag såg henne som förband till Joshua Radin. Den här låten är så jävla bra, för återkommande är raden "...and then just keep going".
Det är det man gör. För det är busenkelt att hänga upp sig på allt dåligt som händer (För det händer, alltid), och herregud varför just jag?! Det är svårare att lära sig fokusera på det som verkligen betyder något. Men en sådan här låt hjälper till på traven, hjälper till med att få axelryckningarna att kännas trovärdiga.
För om man ser till livet som helhet, och inte bara senaste veckan i mitt lilla ångestfyllda huvud, så finns det så mycket mer fint än fult. 

Där har ni kvällens mixtape!