hilmasmusik

Om man i söndagskväll kände sig hängig och nästan lite febrig, stannade hemma både i måndags och tisdags, gick till skolan igår men kände att man egentligen inte orkade, stannade hemma idag så borde det väl vara så att den här lilla sjukan avtar typ nu?

Nu känner jag mig mer hängig än tidigare, mer tjock i både huvudet och halsen. Och sådär tung i bröstet liksom, det är lite småjobbigt att andas. Det pendlar till och med under dagen - i förmiddags mådde jag bra och kände mig ganska pigg, men there you go.
Jag kom på när jag gick för att handla lite ipren och nässpray (som man förresten inte får handla på ICA när man är minderårig - jävla idiotisk grej, vem fan missbrukar nässpray? Ännu mer idiotisk grej, för det man gör är att gå 100 meter till närmaste apotek och köper där istället) att jag ändå har ända fram till tisdag att bli frisk. Jag tycker att det borde räcka.

Lite gjort har jag fått gjort i alla fall (typ plugga, växla pengar, plugga, äta, plugga), det återstår matteplugg. Jag har restprov imorgon, månne det gå vägen. On the bright side: fick tillbaka mitt resultat på spanskaprovet (som enligt min magkänsla hade kunnat gå precis hur dåligt eller bra som helst) och hade klarat VG. Kändes som en oerhörd lättnad. Och Kultur-/ Idéhistoria- provet gick fint igår, så det mesta känns lugnt inför resan. Som förövrigt känns som att den närmar sig med stormsteg, fyra dagar kvar! Imorgon - sista vaccinationen, lördag - familje- /lite hejdå- middag, söndag - packa, måndag - packa och på tisdag morgon är det dags. Sjukt.

Nu ska jag laga lite mat, plugga matte, se på TV och packa ihop all smutstvätt som ska hem och tvättas innan tisdag.

Azure Ray – Signs in the Leaves

Azure Ray – Dancing Ghosts

Brandi Carlile – Hiding My Heart

Brandi Carlile – What Can I Say

Hej så länge!

Jag har tänkt på en sak. Visst är man verkligen sin egen? Det kan vara svårt att veta hur man ska göra, se ut och vara när man är sin egen och inte kan göra som någon annan.

Det här handlar så mycket om den känslomässiga erfarenheten, om du frågar mig. Man kan inte alltid göra som man ska, för man måste göra det som passar ens egen person bäst - den personen som all den känslomässiga erfarenheten skapat. Oftast känner man sig själv bäst, men det kan vara svårt att lita på det.
Ibland får man stå där och försvara besluten man tar för att man är sin egen, det går nog inte att ändra på. 

Men det jag inte förstår är varför vissa tycker att de har rätt att säga precis vad de tycker och tänker om ett beslut man tar, som faktiskt gör just mig lycklig. Och även om det inte skulle göra det, så vill jag inte ha någon där som talar om för mig hur jag borde göra istället. Ibland kan man nämligen inte göra på något annat vis, även om man vet att man blir skadad i slutet. 
För det är sådan jag är, det är så jag gör. 
Nu menar jag inte att man inte kan förändras, men vissa sidor som bringat en del olycka kanske man i slutändan vill ha kvar - de har nämligen lyckats bringa en hel del lycka också. 

Jag har aldrig varit så bra på att göra det man ska, tror jag.
Ett tag var det bara just för att inte göra som man skulle, jag ville känna att jag inte var som alla andra. Tidigare än så försökte göra som jag skulle lite halvhjärtat, men det lyckades aldrig riktigt.
Nu fattar jag mina beslut baserat på allt jag har gått igenom med mig själv. Allt som gjorde att jag landade i mig själv. Jag vet vad jag vill ha kvar, vad jag måste jobba med - och baserat på det tar jag beslut som ibland blir som de ska, ibland inte. Ibland blir de inte bra för mig heller men vet du vad? Det gör inte så mycket. Då har jag i alla fall tänkt till och gjort ett försök.

Jag förstår att vissa inte förstår. Så om jag förstår det, kanske andra kan bli bättre på att förstå det de inte förstår? Utmana sig själv lite, vidga vyerna, låta alla göra val som baseras på deras egna erfarenheter - kalla det vad du vill, jag tror du fattar poängen.

När jag gick i högstadiet var de jämngamla killarna för små, och de jag egentligen ville ha var för gamla.
Jag lade nog ned mer tid än vad som var sunt på att växa, växa, växa - snabbt skulle det gå, men det var svårt. För på dagarna umgicks jag med fjortonåringar (och var själv en) och på en och annan helg festade jag tjugotreåringar, och jag var stolt över hur alla trodde att jag "lätt gått ut gymnasiet" och killarna tyckte att jag var så pass intressant att de frågade om min ålder (får jag ragga på dig?). Jag ville inte vara en fjortis, så jag hävdade att jag "absolut inte drack, man kan ju ha kul ändå". Man fick ju välja liksom, antingen eller. Men så ville man ju inte vara den som inte drack något alls, så ibland slank det ned något halvt glas vin på de där festerna med tjugotreåringarna. Jag minns att jag också var ganska noga att betona att jag skulle på födelsedagsfest i helgen: "Jaha, vad fyller hon" "23, tror jag".
Jag ville aldrig riktigt platsa bland fjortonåringarna, då skulle jag ju bli en av dem. Kanske var det för att jag inte kunde, eller så var det en mix av olika saker. Men jag kunde heller aldrig riktigt bli ett med de där tjugotreåringarna, så jag blev halv på båda ställena.
Så kan det gå, och jag hade aldrig det där första förhållandet med killen i parallellklassen som mest var att vakna upp i någons pojkrum och äta frukosten hans mamma dukat fram.

Fast jag blev kär. Minns du hur första kärleken kändes? Den när man inte har byggt upp ett filter än, så allt bara går raka vägen in till hjärtat och man har ingen aning om vad man ska göra av det. Säkert fantastiskt om man får den besvarad, då blir kanske hela den gemensamma kärleken filterlös och stark. Mindre roligt när man inte får den besvarad.

Det fick inte jag, och det tog mig på ett ungefär två år att komma över honom. Med lite perpektiv på saken - jävligt, helt galet, fruktansvärt mycket tid.
Ett tag efter att det var klart blev jag kär - och fick förstås mitt hjärta krossat - för andra gången. Det var svårare, och mycket mer intensivt. Jag minns knappt hösten 2009. Det tog också kortare tid i och för sig.

Och det är nu vi kommer till grejen - man växer av sånt här med. Man växer så in i helvete, så mycket att man knappt kan relatera till den person man var innan. En flicka som blev kvinna. Man identifierar sig som ung vuxen. 
Man växer av sådana här abstrakta erfarenheter också, även om de är svårare att ta i. Och det är just de här erfarenheterna som gör att jag står tryggt på mina två fötter idag - jag litar på mig själv. Litar på att jag klarar saker och ting, vågar mer. Och mindre. Vågar andra saker än jag gjorde då.

Att bli vald, att ha haft det där första förhållandet - det är en erfarenhet som går att kryssa för i livets "to do"- list. Men att bli bortvald då? Det går inte riktigt att kryssa för någonstans, hur tungt det var och hur många poäng man tjänade på det. Tjänade man ihop tillräckligt många för ett extra- liv?
Det är erfarenheter som andra gör det lätt för sig genom att vifta bort som "jo, fast ni var ju aldrig tillsammans satteeee.." och så får man ett behov att förklara hur mycket det gjorde med en. Att det möblerade om allt, i hela ens väsen.
Men varför ska man behöva göra så? Jag ställer inte upp på det. Jag har inget att försvara eller förklara för någon som inte vill förstå.

Så om någon tycker att det är märkligt hur jag överhuvudtaget kan tänka mig ett förhållande med någon som är tio år äldre än mig - ja, HERREGUD vilken skandal - så får det vara så. Jag orkar inte försvara mer. Orkar inte förklara varför jag gör som jag gör.
För jag känner mig själv, tar hand om mig själv. Stannar upp när jag märker att jag inte mår bra, tänker efter, vet vad jag mår bra av. Det är vad en jävla massa skit lett mig till - lycka, och någon slags mittpunkt. Närmre till tankar och känslor, jag vet bättre hur jag haterar dem.  

Mitt första förhållande kan inte längre vara baserat på att vakna i någons pojkrum och äta den där frukosten som hans mamma dukade fram. Jag är inte kvar där. Lämnade det för länge, länge sedan.
Mitt första förhållande måste kunna möta mig där jag är nu - hyfsat stadig med fötterna på jorden, jag bor själv och gör min egen jävla frukost.

Jag är där jag är. Och jag vet vem jag är. Så mycket har min känslomässiga erfarenhet givit mig - jag växte ikapp mig själv, landade och växte lite till.

Jag kommer kanske aldrig bli bra på att göra som jag ska, ibland passar det och ibland passar det inte. Men jag blir bättre och bättre på att våga ta beslut som är snälla mot mig - det är mer värt. Även om det kommer finnas de som aldrig förstår det.

Sara Bareilles – Let The Rain

Sara Bareilles – King Of Anything

Eliza Doolittle – Mr Medicine

Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)

Melissa Horn – Kvar i nåt jag lämnat

Ha en fin dag!

Har fastnat för två helt fantastiska musikvideor just för tillfället. Så fulla av hopp och styrka.
Jo, jag vet. De är Hollywood- fina och plockar väl ett och annat billigt poäng. Men ändå. Det känns, ganska mycket dessutom.

Här har ni!

http://www.youtube.com/watch?v=ocDlOD1Hw9k

http://www.youtube.com/watch?v=QGJuMBdaqIw

Två knippen styrka från två, på helt skilda vis, starka brudar.

Mitt fönster står lite på glänt. Ja, det är lite kallt nu när luften kommit in men himlen är blå, solen skiner och jag hör en och annan glad fågel därute.
Vad konstigt, jag bor i ett hus precis vid en av Uppsalas största bilgator men det märks inte så ofta. Min lägenhet är vänd åt andra hållet, ganska glad för det. Alltså, det är klart jag hör bilarna ibland men inte högre än allt annat.
Idag ska jag mest skriva en uppsats till engelskan. Känns inte alls givande eller roligt, och jag svårt att hitta både inspiration och motivation för tillfället. Men jag har gjort i ordning frukost bestående av knäckemackor, kaffe och en stor tallrik yoghurt med mycket blåbär. Och så har jag kvar lite ben & jerry's. Och så lämnade pappa några rutor dumlechoklad när han sov här inatt. Ja, på pluggmatfronten verkar det vara ganska lugnt!

Nej, nu ska jag sätta igång: lika bra att försöka få det överstökat. Har jag tur, hinner jag träna lite också. Vi får väl se. Nu kör jag!

Till denna pluggsession gjorde jag en lista, med mest musik jag inte lyssnat på på väldigt länge. Men som förstås är väldigt bra, man behöver ett wakeup- call ibland. Och så lite jag precis börjat lyssna på eller lyssnade på för inte alls länge sedan. Ett mixtape, helt enkelt! Hehe...

Plugga!

Trevlig helg!

... och Indien känns närmre och närmre. Nyss sköljde jag upp den tröja jag hade tänkt flyga i, och insåg att jag inte kommer ha den på mig förrän då. Ganska härlig tanke.

Den här veckan har varit lite ovanlig, med lite sådana vardagslyx- grejer.
I måndags var jag på besök hos reaumatlogen (det var inte lyxen alltså, det var fullkomligt ovärt, min tandläkare skickade dit mig. Jag träffade läkaren i.. två minuter kanske? Han sa "nej, det brukar synas om det är ett reaumatiskt fel på käken och det syns inget så..." och så fick jag ta massa blodprov. Vi får väl se om det ger något), men efter det så gick jag och pappa på stan och köpte lite saker som jag behöver till resan: nya underkläder och ett par ordentliga sandaler. Vi avslutade med sushi, och lite prat om livet.

Igår var det tisdag och då fick jag både massage hos min sjukgymnast (hjälp, jag låter som en femtioårig tant: reaumatolog OCH sjukgymnast. Såhär är det: jag har haft en inflammation i käkleden, som berodde på att jag spänner käken som bara fan. Och då har den behandlats, och säkerhetskollats hos reaumatolog. Sjukgymnasten var bara en bonus, när man ändå slår på stora trumman, som hjälper mig att vara snällare mot mina muskler och min kropp), och sedan var det middag med Indien- gruppen hemma hos vår svensklärare, Fredrik. Mycket, mycket trevligt!

Idag är det onsdag, och jag försov mig imorse. Eller nja, det var väl ganska mycket ett aktivt val.
Sedan har det varit en väldigt vanligt skoldag, efter den har jag mest gått hem och tvättat lite. Lagat en paj, och ätit den. Sånt där som ingen är intresserad av, men vad ska man skriva på en blogg en dag som denna?

Kanske att Rasmus Vibergs "Social Butterfly" numera finns på Spotify, likaså även The Streets nya. Och så är jag fortfarande lite kär i Sara Bareilles nya album.

Nu ska jag hämta tvätten i källaren, trevlig kväll!

Rasmus Viberg – Social Butterfly

The Streets – Puzzled By People

The Streets – OMG

Sara Bareilles – Breathe Again

Sara Bareilles – Uncharted

It don't hurt like anything I've ever felt before, no broken heart. No familiar scars, this territory goes uncharted.


Två veckor.

Nu har jag varit utan nät i min lägenhet den senaste veckan, så jag passar på att blogga medan jag kan!

Vad har hänt under den här veckan då?
Det har undrats om man kan våga, bestämts att det ska man allt, och sen har det kapats vingar. Och det konstiga är att det känns ganska bra. Jag känner mig inte så.. nere liksom.
Det har skrivits lite prov, vi får väl se hur resultatet ser ut men huvudsaken är att de är skrivna.
Det har mest varit som vanligt. Lite stress, någon försovning, en fika, lite plugg och träning.

Igår var jag på den kanske mest ovärda spelningen någonsin. Vi var fyra totalt metal- ointresserade på en metal-spelning. Varför? Helt ärligt hittar jag inget bra svar just nu, haha. Det var väl lite olika viljor hit och dit, någon som måste se någon och en annan som hoppas på att se någon annan. Och så en tredje som kom på att sångaren i det där bandet är ju skitsnygg, och en fjärde som hade fått erbjudande om att börja spela bas i ett metalband. Jag tror inte han kommer göra det.

Idag har jag vaknat alldeles för tidigt, en vän som sov över skulle spela volleybollmatch i Säter, och legat kvar i sängen ett par timmar. Sedan var det frukost, plocka, packa, noter och träning.

När jag simmade, i en simhall med helt fantastiska fönster som släpper in helt fantastiskt mycket ljus, reflekterade jag lite.
Det är en VÄLDIG lyx att ha det som jag har det: ett etta i Uppsalas bästa stadsdel (jag är inte partisk) när man går i skolan, unnar sig en spelning då och då eller bara vill vara i stan. Och ett stort, vitt stenhus på landet att åka till när man inte vill det. Typ idag, när man vill äta en riktigt god middag med sina föräldrar och se på melidifestivalen med popcorn och rödvin.

På bussen på väg hem var jag bara lugn och.. tillfreds. Jag förlängde helgen och hann med stadsgrejerna på fredagen och landet på lördagskvällen och jag hade tränat ganska hårt. Jag kände att det var en Joshua Radin- bussfärd.  
Och jag mådde bra. Jag trodde inte att jag skulle känna mig såhär, lugn och bara må bra. Det är ganska skönt när man förväntar sig att något ska knocka ned en ett tag, men så inser man att det inte gjort det. Alls. Än.

Nu ska jag duka till en middag bestående av vitlöksfrästa tigerräkor, älgstek och annat. Hur trevligt?
Glöm förresten inte att rösta på Rasmus Viberg ikväll!

Joshua Radin – No Envy No Fear

Ellie Goulding – The Writer

Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)

Eliza Doolittle – Rollerblades

Sara Bareilles – King Of Anything

Let me thank you for your time, try not to waste any more of mine. Get out of here fast!
I hate to break it to you babe, but I'm not drowning. There's no one here to save.
So who cares if you disagree? You are not me, and who made you king of anything?