Jag tar en paus nu.
Jag tänkte skriva lite varför, men nej. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva nämligen.
Det här är ingen dagbok, och det är snarare det jag behöver nu. En plats där jag kan få skriva, på rikigt och helt öppet. Utan att tänka på hur det låter eller om det verkligen är sant.
Efter att jag suttit en morgon och en kväll med ett plötsligt behov av att flödesskriva (helt oavbrutet, en liten stund - utan att tänka på hur jag ska skriva) inser jag att det är en fin bok, helst med tyg runt och helblanka blad, som jag vill ha. Så det här får vila. Jag vill och kan inte skriva om allt jag känner och tänker här, det kanske handlar mest om ovilja. Och då blir det platt.
Nu ska jag duscha av mig dagen och sova.
Hej så länge! Och på ett tag.
Matt Hires – Tangled Web
Matt Hires – A To B
Matt Hires – Honey, Let Me Sing You A Song - Demo
Steget – Jag Lägger Ner (Lillebror) (bara för titeln förstås... Och för att det är en bra låt, i och för sig.)
Where do you go when you're lonely? Where do you go when you're blue? I'll follow you.
Och bara en gång till, så att ni verkligen läser det: Where do you go when you're lonely? Where do you go when you're blue? I'll follow you.
Så simpelt, ack så vackert. Igår mådde jag inte så vidare värst, och jag ringde mamma. Egentligen är det rätt fantastiskt att ha någon som har följt nästan precis varenda steg man tagit, och vet hur man funkar. Någon som vet vad man behöver höra, och lättar på trycket. Hjälper en dit liksom, vet ni hur jag menar?
Igår tror jag började bearbeta min resa lite. Man har varit så fokuserad på de konkreta bilderna, att man glömmer alla man sparade inom sig. De som kommer med känslan. Så jag snabbspolade lite grand, alla skratt och alla vi mötte. Bussresor, skolor, hav. Och grät.
Såhär: ingen varnade mig om hur det kunde känans att komma hem, hur det kunde kännas att lämna om man inte riktigt var färdig. Så jag var oförberedd på att det kunde kännas lite tungt. Man går runt med en konstig känsla i kroppen, är jag ledsen? Är jag arg? Irriterad? Trött? Det blir lite separationsångest att lämna något så halvklart.
Under min resa och nu när jag kommit hem, har jag insett att det åtminstone finns ett par- tre stycken som fattar mig. På ett eller annat sätt. Ibland helt. Det finns säkert fler som fattar mig, jag bara låtsas att de egentligen inte gör det.
Min mamma är en av dem som fattar mig. Hon kan inte alltid säga vad jag ska göra utan att det blir fel, vi tycker mer och mer olika - vi är ganska olika, tro det eller ej. Men mina känslor, mina lite mer okonkreta sidor - hon förstår dem.
Det är en trygghet att ha några sådana i sitt liv. Som vill veta när jag känner mig ledsen och ensam, och följer med dit en liten stund.
Nu ska jag träffa en av dem, vi ska gå på Marsspexet på Stockholms Nation. Men först ska jag packa om till min nya väska och bestämma vad jag ska ta på mig!
Hej så länge!
Ryan Adams – When The Stars Go Blue
Ryan Adams – Nobody Girl
Robyn – Get Myself Together
My mama called me last night, she said: when nothing else fits, pick up the pieces and move on. /.../
I saw my brother last night, he said: I know you too well - you can't pretend that nothing's wrong. /.../
My daddy pulled me aside, like when I was a child. He said: I trust you decide on what you know is right. And for whatever it's worth, I am on you side.
Ja, det finns några stycken. Nu fick jag ju inte med någon vänskap i just denna text, men ni fattar nog grejen.
Trevlig lillördag på er!
Så simpelt, ack så vackert. Igår mådde jag inte så vidare värst, och jag ringde mamma. Egentligen är det rätt fantastiskt att ha någon som har följt nästan precis varenda steg man tagit, och vet hur man funkar. Någon som vet vad man behöver höra, och lättar på trycket. Hjälper en dit liksom, vet ni hur jag menar?
Igår tror jag började bearbeta min resa lite. Man har varit så fokuserad på de konkreta bilderna, att man glömmer alla man sparade inom sig. De som kommer med känslan. Så jag snabbspolade lite grand, alla skratt och alla vi mötte. Bussresor, skolor, hav. Och grät.
Såhär: ingen varnade mig om hur det kunde känans att komma hem, hur det kunde kännas att lämna om man inte riktigt var färdig. Så jag var oförberedd på att det kunde kännas lite tungt. Man går runt med en konstig känsla i kroppen, är jag ledsen? Är jag arg? Irriterad? Trött? Det blir lite separationsångest att lämna något så halvklart.
Under min resa och nu när jag kommit hem, har jag insett att det åtminstone finns ett par- tre stycken som fattar mig. På ett eller annat sätt. Ibland helt. Det finns säkert fler som fattar mig, jag bara låtsas att de egentligen inte gör det.
Min mamma är en av dem som fattar mig. Hon kan inte alltid säga vad jag ska göra utan att det blir fel, vi tycker mer och mer olika - vi är ganska olika, tro det eller ej. Men mina känslor, mina lite mer okonkreta sidor - hon förstår dem.
Det är en trygghet att ha några sådana i sitt liv. Som vill veta när jag känner mig ledsen och ensam, och följer med dit en liten stund.
Nu ska jag träffa en av dem, vi ska gå på Marsspexet på Stockholms Nation. Men först ska jag packa om till min nya väska och bestämma vad jag ska ta på mig!
Hej så länge!
Ryan Adams – When The Stars Go Blue
Ryan Adams – Nobody Girl
Robyn – Get Myself Together
My mama called me last night, she said: when nothing else fits, pick up the pieces and move on. /.../
I saw my brother last night, he said: I know you too well - you can't pretend that nothing's wrong. /.../
My daddy pulled me aside, like when I was a child. He said: I trust you decide on what you know is right. And for whatever it's worth, I am on you side.
Ja, det finns några stycken. Nu fick jag ju inte med någon vänskap i just denna text, men ni fattar nog grejen.
Trevlig lillördag på er!
Det nya.
Som man undrar vilket uttryck det kommer ta när det väl faller på plats?
Man bär med sig känslan av resan, men tänker inte så mycket på den. Men det känns nytt, man har något nytt med sig. Det har bara inte riktigt landat än.
Idag började suveränt, men det skrev jag ju om i det senaste inlägget. Jag gick till skolan i converse och skinnjacka och tog till och med av mig skinnjackan när jag blev lite svettig. Kanske mer av den snabba gången än av värmen, men ändå.
Så hade vi engelska och jag insåg att det skulle ta lite tid att spara ned alla bilder till datorn. För det kom jag lite sent till natur & friluftsliv. Vilket inte gjorde så mycket, för första halvtimmen gick till att fråga vilka som hade tält och stormkök hemma. "Man kanske kan behöva några dagar att kolla först..." sa jag och läraren svarade "Ja, men nu ska vi bara kolla vilka som har alltså". Resten av lektionen blev inte så peppande, och jag kände varför ska jag gå den här kursen?
Efteråt kände jag mig tung i huvudet och skulle ladda över bilderna till min scrapbook till ett gemensamt USB och fick vänta på den datorn jag behövde. Allt blev bara mer och mer... småjobbigt.
Så var jag klar med det och tänkte att nej, jag väntar på en vän en halvtimme så kan vi ta en fika sedan. Det var ett bra beslut, för efter fikat (på broströms, det bidrog nog till lite ro...) som bestod av mumsmacka med brie och fikonmarmelad kände jag att det var mest fjantigt att inte ta en 100poängskurs som består av cykling på Gotland och en uppsats. Och att det är lite såhär nu: man har inte riktigt hittat motivationen än, vi har ju inte ens kommit igång. Så man får vara lite hängig, småsjuk och så ett litet tag till. Det faller nog på plats så småning om.
När jag kom hem gick jag in på mammas blogg. Där gick det att läsa hela två inlägg om MIG! Vad glad jag blev. Och lite gråtfärdig, sån är jag.
Åt en skål yoghurt som fick bli middag, nu ska jag mest diska och duscha. Och spela piano, ibland glömmer jag bort att jag tycker om det.
Dagen gick alltså från suverän till ganska dålig tillbaka till bra. Hoppas inte den påbörjade tyngden i huvudet håller i sig någon längre tid.
http://www.myspace.com/schuylerfisk
Man bär med sig känslan av resan, men tänker inte så mycket på den. Men det känns nytt, man har något nytt med sig. Det har bara inte riktigt landat än.
Idag började suveränt, men det skrev jag ju om i det senaste inlägget. Jag gick till skolan i converse och skinnjacka och tog till och med av mig skinnjackan när jag blev lite svettig. Kanske mer av den snabba gången än av värmen, men ändå.
Så hade vi engelska och jag insåg att det skulle ta lite tid att spara ned alla bilder till datorn. För det kom jag lite sent till natur & friluftsliv. Vilket inte gjorde så mycket, för första halvtimmen gick till att fråga vilka som hade tält och stormkök hemma. "Man kanske kan behöva några dagar att kolla först..." sa jag och läraren svarade "Ja, men nu ska vi bara kolla vilka som har alltså". Resten av lektionen blev inte så peppande, och jag kände varför ska jag gå den här kursen?
Efteråt kände jag mig tung i huvudet och skulle ladda över bilderna till min scrapbook till ett gemensamt USB och fick vänta på den datorn jag behövde. Allt blev bara mer och mer... småjobbigt.
Så var jag klar med det och tänkte att nej, jag väntar på en vän en halvtimme så kan vi ta en fika sedan. Det var ett bra beslut, för efter fikat (på broströms, det bidrog nog till lite ro...) som bestod av mumsmacka med brie och fikonmarmelad kände jag att det var mest fjantigt att inte ta en 100poängskurs som består av cykling på Gotland och en uppsats. Och att det är lite såhär nu: man har inte riktigt hittat motivationen än, vi har ju inte ens kommit igång. Så man får vara lite hängig, småsjuk och så ett litet tag till. Det faller nog på plats så småning om.
När jag kom hem gick jag in på mammas blogg. Där gick det att läsa hela två inlägg om MIG! Vad glad jag blev. Och lite gråtfärdig, sån är jag.
Åt en skål yoghurt som fick bli middag, nu ska jag mest diska och duscha. Och spela piano, ibland glömmer jag bort att jag tycker om det.
Dagen gick alltså från suverän till ganska dålig tillbaka till bra. Hoppas inte den påbörjade tyngden i huvudet håller i sig någon längre tid.
http://www.myspace.com/schuylerfisk
Klockan är snart elva.
Och jag sitter och äter lite pannkaka, dricker citronvatten och té med fruktbröd och ost redan i magen. Jag fick inte mindre än nio timmars oavbruten, underbar sömn. Kunde dessutom somna om någon timme sedan. Fantastiskt!
Känner mig lite lugnare nu, utvilat lugn liksom. Vi får väl se, det kanske inte löser allt. Men det var i alla fall en god natts sömn och ungefär precis vad jag ville ha och tror att jag behövde. Vad ska det lösa förresten? Ibland gör man det svårt för sig.
Jag gick upp strax efter tio, efter en bra stunds morgnande, och behöver inte lämna den här lägenheten förrän tolv. Jag stekte upp tre pannkakor och ställde resten av smeten i kylen: man vill väl inte ägna sin långa morgon åt att steka pannkakor? tänkte jag.
Igår var jag så slut att jag glömde berätta att jag haft en väldigt bra dag, ändå. Började dagen med gynbesök, det var... spännande. En erfarenhet rikare, som jag brukar säga. (Och ni som blev generade av det, får ta och hitta en annan blogg att kika på!)
I skolan var till och med min spanska- lärare trevlig på morgonlektionen, det har nästan aldrig hänt förut faktiskt. Och den läraren som visade upp en ny, jobbig sida i form av barnslig tjurighet i förra veckan, var tillbaka i sitt riktiga jag - det vi gillar. Vi spånade lite hur vi ska göra utställningen om resan, som går av stapeln fredagen innan påsklovet. Kom på bra idéer. Träffade Lovisa, som jag inte träffat på ofattbara en månad! På dagen!
Efter skolan tänkte jag ta en sväng förbi myrornas, i hopp om någon fin skinnväska. Vad hittar jag? En Wera- väska i äkta skinn, ganska fin modell. 75 kronor. Tack tack!
Gick upp en snabb stund till min brorsdotter, hennes mamma och min mamma och passade på att sno ett par mackor och leka lite med den lilla tjejen. Som förövrigt sa "Du ska inte gå än, Hilma" när jag skulle säga hejdå. Så jag stannade en liten, liten stund till.
Efter det gick jag på mysigt (och gott!) födelsedagsfika hos Cissi. Det var ett gäng trevliga tjejer och ett gäng trevliga minicupcakes. Kan det bli annat än bra?
Men idag är idag och solen skiner utanför fönsret. Jag ska äta upp pannkakorna och dricka mitt té, och välja bilder till min engelska scrapbook. Det var den där engelska- uppgiften jag skrev om igår, den var inte så jobbig alltså.
Ha en fin dag!
The Weepies – Lighting Candles
The Weepies – Gotta Have You
The Weepies – Citywide Rodeo
Känner mig lite lugnare nu, utvilat lugn liksom. Vi får väl se, det kanske inte löser allt. Men det var i alla fall en god natts sömn och ungefär precis vad jag ville ha och tror att jag behövde. Vad ska det lösa förresten? Ibland gör man det svårt för sig.
Jag gick upp strax efter tio, efter en bra stunds morgnande, och behöver inte lämna den här lägenheten förrän tolv. Jag stekte upp tre pannkakor och ställde resten av smeten i kylen: man vill väl inte ägna sin långa morgon åt att steka pannkakor? tänkte jag.
Igår var jag så slut att jag glömde berätta att jag haft en väldigt bra dag, ändå. Började dagen med gynbesök, det var... spännande. En erfarenhet rikare, som jag brukar säga. (Och ni som blev generade av det, får ta och hitta en annan blogg att kika på!)
I skolan var till och med min spanska- lärare trevlig på morgonlektionen, det har nästan aldrig hänt förut faktiskt. Och den läraren som visade upp en ny, jobbig sida i form av barnslig tjurighet i förra veckan, var tillbaka i sitt riktiga jag - det vi gillar. Vi spånade lite hur vi ska göra utställningen om resan, som går av stapeln fredagen innan påsklovet. Kom på bra idéer. Träffade Lovisa, som jag inte träffat på ofattbara en månad! På dagen!
Efter skolan tänkte jag ta en sväng förbi myrornas, i hopp om någon fin skinnväska. Vad hittar jag? En Wera- väska i äkta skinn, ganska fin modell. 75 kronor. Tack tack!
Gick upp en snabb stund till min brorsdotter, hennes mamma och min mamma och passade på att sno ett par mackor och leka lite med den lilla tjejen. Som förövrigt sa "Du ska inte gå än, Hilma" när jag skulle säga hejdå. Så jag stannade en liten, liten stund till.
Efter det gick jag på mysigt (och gott!) födelsedagsfika hos Cissi. Det var ett gäng trevliga tjejer och ett gäng trevliga minicupcakes. Kan det bli annat än bra?
Men idag är idag och solen skiner utanför fönsret. Jag ska äta upp pannkakorna och dricka mitt té, och välja bilder till min engelska scrapbook. Det var den där engelska- uppgiften jag skrev om igår, den var inte så jobbig alltså.
Ha en fin dag!
The Weepies – Lighting Candles
The Weepies – Gotta Have You
The Weepies – Citywide Rodeo
En längtan efter en säng.
Jag är rätt så slut, tror jag.
Sedan jag kom hem från Indien (som egentligen inte bjöd på så mycket vila, men desto mer skratt) har jag inte sovit sådär skitmycket en enda natt. Åtta- nio timmar, på sin höjd. Eller nej, tror inte jag uppnått nio timmar faktiskt. Till och med när jag kan, vaknar jag för tidigt av ljus och kissnödighet. Och det värsta när man vaknar av kissnödighet är ju att man inte bara kan vända sig om och påbörja en ny liten sömnsession - man måste ju upp! Och då är man ju uppe liksom...
Det har varit dagar av allmän hängighet och huvudvärk till eftermiddagen.
Så, det är med glädje jag inser att sovmorgonen imorgon varar hela vägen till efter lunch och att jag därmed kan göra den där engelska- uppgiften, som jag tänkt tillbringa mina sista vakna minuter med, imorgon.
Jag längtar verkligen efter min säng nu. Och jag ska sova. Länge. Utan en klocka som väcker mig.
Hej så länge.
Azure Ray – Signs in the Leaves
Maria Taylor – Orchids
Sedan jag kom hem från Indien (som egentligen inte bjöd på så mycket vila, men desto mer skratt) har jag inte sovit sådär skitmycket en enda natt. Åtta- nio timmar, på sin höjd. Eller nej, tror inte jag uppnått nio timmar faktiskt. Till och med när jag kan, vaknar jag för tidigt av ljus och kissnödighet. Och det värsta när man vaknar av kissnödighet är ju att man inte bara kan vända sig om och påbörja en ny liten sömnsession - man måste ju upp! Och då är man ju uppe liksom...
Det har varit dagar av allmän hängighet och huvudvärk till eftermiddagen.
Så, det är med glädje jag inser att sovmorgonen imorgon varar hela vägen till efter lunch och att jag därmed kan göra den där engelska- uppgiften, som jag tänkt tillbringa mina sista vakna minuter med, imorgon.
Jag längtar verkligen efter min säng nu. Och jag ska sova. Länge. Utan en klocka som väcker mig.
Hej så länge.
Azure Ray – Signs in the Leaves
Maria Taylor – Orchids
Nytt från Movits! och The Strokes.
Ja, det var väl egentligen det. Känns lite kul att ha ett par album att lyssna in sig på.
I övrigt är jag på landet med sysslingar som jag inte träffat på länge, efter en lyckad men trött Indien- afton igår kväll.
Vi har bara varit hemma en vecka, inte konstigt att man är lite allmänt inte riktigt här än. Vi kontaterade att man knappt tänkt på resan sedan man kom tillbaka, men att känslan av den finns i kroppen. Något är nytt, och behöver lite tid för att hitta en plats. Att huvudet förmodligen jobbar konstant och undermedvetet med att smälta alla miljoner intryck och känslor som resan gav. Som att det sorterar lite, innan man själv får tillgång till det. Ganska fin tanke, eller hur?
Försöker kolla biljetter till Malmö, men vet inte vart jag ska hinna få in det. Ska till Sardinien i April och till både Visby och Grekland i Maj. Så typ nu får jag åka till Malmö, helt enkelt. Får se hur det går.
Hej så länge!
Movits! – Ut ur min skalle
The Strokes – Angles
I övrigt är jag på landet med sysslingar som jag inte träffat på länge, efter en lyckad men trött Indien- afton igår kväll.
Vi har bara varit hemma en vecka, inte konstigt att man är lite allmänt inte riktigt här än. Vi kontaterade att man knappt tänkt på resan sedan man kom tillbaka, men att känslan av den finns i kroppen. Något är nytt, och behöver lite tid för att hitta en plats. Att huvudet förmodligen jobbar konstant och undermedvetet med att smälta alla miljoner intryck och känslor som resan gav. Som att det sorterar lite, innan man själv får tillgång till det. Ganska fin tanke, eller hur?
Försöker kolla biljetter till Malmö, men vet inte vart jag ska hinna få in det. Ska till Sardinien i April och till både Visby och Grekland i Maj. Så typ nu får jag åka till Malmö, helt enkelt. Får se hur det går.
Hej så länge!
Movits! – Ut ur min skalle
The Strokes – Angles
Hemma sedan en vecka och en dag!
Och med den rubriken plus kaffe och choklad bredvid mig fortsätter jag sammanfattningen om Indien med semesterdelen.
Den ägde rum i Varkala i staten Kerala, så vi bytte stat från Tamil Nadu. Väldigt, väldigt stor skillnad på välmående i alla bemärkelser. Kerala har länge haft kommunistiskt styre (men jag tror inte de har det just nu), vilket medfört mindre klassskillnader och större marknadssvårigheter. Man får ta det goda med det onda.
Då kör vi!
Efter elvatimmarsresan och några timmars sömn (tror vi kom i säng kring halv tre) äter vi frukost första morgonen, ganska slut men ändå ganska nöjda över att höra vågorna slå och gå omkring barfota med sand mellan tårna.
Efter frukost fick vi en liten tur på strandpromenaden av Tommy, en av de resande lärarna, där vi fick veta vilka restauranger som var bra och vilka som inte var det, vart vi inte skulle gå på kvällarna och vart det satt marijuanaförsäljare om kvällen. Vilken tur att vi är så pass vuxna som vi är.
Joshua Radin – The Fear You Won't Fall
Sedan låg vi lite här, insmorda med maaaassa solskyddsfaktor, och mös. Det blir ju lite som ett badkar liksom, väldigt trevligt. Ja, där satt vi och pratade om hur fantastiskt det är att vi får göra den här resan tillsammans och att vi faktiskt sitter på en indisk strand och att det är varmt och hur mycket vi tycker om varandra och hur snygga alla är och så. Sedan kom det en liten våg och om man inte spända hela kroppen fick man rulla några varv.
På bilden finns nästan alla ur "Tha gang", dock inte Antman. Han återfinnes på en annan bild. På denna: Maria, Nette, Linda, Camilla, Hedvig, Kajsa och imitten Max.
Regina Spektor – Dance Anthem Of The 80's
Så var det som det brukar vara på semester: en väldigt, väldigt trevlig grupp människor gör massa trevliga saker tillsammans. Typ går ut och käkar middag på ett ställe som skulle vara superbra, men som mest var helt okej. Det här var första kvällen i Varkala och vi satt precis på strandpromenaden, på en terass på övervåningen, och hörde havet. Och skrattade. Och fjantade. Och åt.
På bilden ser ni mina kära vänner Kajsa och Antman.
Håkan Hellström – Kom Igen Lena!
Efter ett par dygn (eller kanske bara ett?) i Varkala skulle vi på ett husbåtsdygn och här finns en liten historia om hur vi, efter mycket om och men, fick den båt ni ser ovan.
Vi kom till hamn, efter en busstur på tre timmar, det var svinvarmt och vi ville bara ha de där båtarna så vi kunde ge oss ut på den efterlängtade turen - borta från precis allt, med den där fina gruppen människor. Vi går igenom en av de andra gruppernas båt, med rikligt med umgängesutrymmen och soffor och fåtöljer och handfat med stor spegel i korridoren och känner att fan vad lyxigt och härligt det kommer bli!
Men så går vi på vår båt. Vad fan är det här? Ett par bänkar där de andra hade både soffor, matbord och fåtöljer och absolut ingen spegel i korridoren. "Men ni har ju övervåning", sa vår lärare som specifikt bett om en båt med övervåning. Okej, vi går upp: ett kalt, jävla vitt och ojämnt plan med lite stolar kring ett bord längst bort. Är det här vi ska tillbringa det där lyxiga avslappningsdygnet som vi sett fram emot? Nej, vi resonerade att som så att så länge klagan är konstruktiv och fortfarande kan förändra så är det bara att köra på! Vi klistade på våra mesta puppyeyes och förklarade att "det finns ju inga utrymmen att umgås på.." och "har du sett de andras båt eller?" och fick veta av chefen att det inte fanns några andra båtar. Men vi gav oss inte, och vår lärare (fantastiska Tommy) tryckte på ordentligt åt oss och förklarade att så länge vi inte får en båt och ligger kvar i hamn så går ju tid som vi naturligtvis inte tänker betala för. Som han själv sa: "jag gav dem inget val". Så vi fick vår båt, med stort matbord och ett mysigt överdäck. Och spegel i korridoren!
India.Arie – Beautiful
Sedan kom vi tillbaka till Varkala och fyllde dagarna med prutande av elefantöverkast, iced coffee black, strand och det här: Max hade polat med Farroz (imitten) som sålde pälsmössor (?!). Inte heller denna gruppbild kom alla med på, alltid var det någon som behövde gå hem och bajsa eller så.
Joshua Radin – I'd Rather Be With You [Radio Edit]
En dag bestämde sig några stycken för att åka på ett litet "äventyr" in till det riktiga Varkala. Vi började med att springa över en strand och tänkte: och man springer medan vågorna går tillbaka och hinner upp på stenarna innan de återvänder så borde det gå. Det gick inte, jag fick vatten upp till höfterna och Fredrik fick vatten över egentligen hela sig. Och tappade sin Iphone. Så kan det gå!
Turen var dock lyckad, vi hann med ett tempel, Rickshaws, smyckesinhandling och lite andra småsaker.
James Brown – That's Life
Om vi var nygifta skulle vi kunna använda så många sådana här halvtacky bilder till våra tackkort. Fast nu är vi ju inte ens tillsammans, Max är en av mina killbästisar!
De sista dagarna köpte vi tyger, smycken, kryddor och annat sådant kul. Hade lite gruppdiskussioner om vad vi kände och tänkte, drack lassi och iskaffe. Åt fisk. Även om jag sista kvällen var så illa tvungen att beställa *trumvirvel*: två kokta ägg och lite potatismos. Min mage klarade knappt av det, kan jag meddela.
Sedan åkte vi iväg vid midnatt till planet som gick vid fem på morgonen. Jag sov båda flighterna hem, så på Arlanda var vi ganska snabbt tyckte jag.
Tom Petty And The Heartbreakers – Learning To Fly
Det var den indienresan! Nu ska jag iväg på en myskväll med de där fina människorna, vi ska titta lite på bilder och filmer och äta och så.
Hej så länge!
Den ägde rum i Varkala i staten Kerala, så vi bytte stat från Tamil Nadu. Väldigt, väldigt stor skillnad på välmående i alla bemärkelser. Kerala har länge haft kommunistiskt styre (men jag tror inte de har det just nu), vilket medfört mindre klassskillnader och större marknadssvårigheter. Man får ta det goda med det onda.
Då kör vi!
Efter elvatimmarsresan och några timmars sömn (tror vi kom i säng kring halv tre) äter vi frukost första morgonen, ganska slut men ändå ganska nöjda över att höra vågorna slå och gå omkring barfota med sand mellan tårna.
Efter frukost fick vi en liten tur på strandpromenaden av Tommy, en av de resande lärarna, där vi fick veta vilka restauranger som var bra och vilka som inte var det, vart vi inte skulle gå på kvällarna och vart det satt marijuanaförsäljare om kvällen. Vilken tur att vi är så pass vuxna som vi är.
Joshua Radin – The Fear You Won't Fall
Sedan låg vi lite här, insmorda med maaaassa solskyddsfaktor, och mös. Det blir ju lite som ett badkar liksom, väldigt trevligt. Ja, där satt vi och pratade om hur fantastiskt det är att vi får göra den här resan tillsammans och att vi faktiskt sitter på en indisk strand och att det är varmt och hur mycket vi tycker om varandra och hur snygga alla är och så. Sedan kom det en liten våg och om man inte spända hela kroppen fick man rulla några varv.
På bilden finns nästan alla ur "Tha gang", dock inte Antman. Han återfinnes på en annan bild. På denna: Maria, Nette, Linda, Camilla, Hedvig, Kajsa och imitten Max.
Regina Spektor – Dance Anthem Of The 80's
Så var det som det brukar vara på semester: en väldigt, väldigt trevlig grupp människor gör massa trevliga saker tillsammans. Typ går ut och käkar middag på ett ställe som skulle vara superbra, men som mest var helt okej. Det här var första kvällen i Varkala och vi satt precis på strandpromenaden, på en terass på övervåningen, och hörde havet. Och skrattade. Och fjantade. Och åt.
På bilden ser ni mina kära vänner Kajsa och Antman.
Håkan Hellström – Kom Igen Lena!
Efter ett par dygn (eller kanske bara ett?) i Varkala skulle vi på ett husbåtsdygn och här finns en liten historia om hur vi, efter mycket om och men, fick den båt ni ser ovan.
Vi kom till hamn, efter en busstur på tre timmar, det var svinvarmt och vi ville bara ha de där båtarna så vi kunde ge oss ut på den efterlängtade turen - borta från precis allt, med den där fina gruppen människor. Vi går igenom en av de andra gruppernas båt, med rikligt med umgängesutrymmen och soffor och fåtöljer och handfat med stor spegel i korridoren och känner att fan vad lyxigt och härligt det kommer bli!
Men så går vi på vår båt. Vad fan är det här? Ett par bänkar där de andra hade både soffor, matbord och fåtöljer och absolut ingen spegel i korridoren. "Men ni har ju övervåning", sa vår lärare som specifikt bett om en båt med övervåning. Okej, vi går upp: ett kalt, jävla vitt och ojämnt plan med lite stolar kring ett bord längst bort. Är det här vi ska tillbringa det där lyxiga avslappningsdygnet som vi sett fram emot? Nej, vi resonerade att som så att så länge klagan är konstruktiv och fortfarande kan förändra så är det bara att köra på! Vi klistade på våra mesta puppyeyes och förklarade att "det finns ju inga utrymmen att umgås på.." och "har du sett de andras båt eller?" och fick veta av chefen att det inte fanns några andra båtar. Men vi gav oss inte, och vår lärare (fantastiska Tommy) tryckte på ordentligt åt oss och förklarade att så länge vi inte får en båt och ligger kvar i hamn så går ju tid som vi naturligtvis inte tänker betala för. Som han själv sa: "jag gav dem inget val". Så vi fick vår båt, med stort matbord och ett mysigt överdäck. Och spegel i korridoren!
India.Arie – Beautiful
Sedan kom vi tillbaka till Varkala och fyllde dagarna med prutande av elefantöverkast, iced coffee black, strand och det här: Max hade polat med Farroz (imitten) som sålde pälsmössor (?!). Inte heller denna gruppbild kom alla med på, alltid var det någon som behövde gå hem och bajsa eller så.
Joshua Radin – I'd Rather Be With You [Radio Edit]
En dag bestämde sig några stycken för att åka på ett litet "äventyr" in till det riktiga Varkala. Vi började med att springa över en strand och tänkte: och man springer medan vågorna går tillbaka och hinner upp på stenarna innan de återvänder så borde det gå. Det gick inte, jag fick vatten upp till höfterna och Fredrik fick vatten över egentligen hela sig. Och tappade sin Iphone. Så kan det gå!
Turen var dock lyckad, vi hann med ett tempel, Rickshaws, smyckesinhandling och lite andra småsaker.
James Brown – That's Life
Om vi var nygifta skulle vi kunna använda så många sådana här halvtacky bilder till våra tackkort. Fast nu är vi ju inte ens tillsammans, Max är en av mina killbästisar!
De sista dagarna köpte vi tyger, smycken, kryddor och annat sådant kul. Hade lite gruppdiskussioner om vad vi kände och tänkte, drack lassi och iskaffe. Åt fisk. Även om jag sista kvällen var så illa tvungen att beställa *trumvirvel*: två kokta ägg och lite potatismos. Min mage klarade knappt av det, kan jag meddela.
Sedan åkte vi iväg vid midnatt till planet som gick vid fem på morgonen. Jag sov båda flighterna hem, så på Arlanda var vi ganska snabbt tyckte jag.
Tom Petty And The Heartbreakers – Learning To Fly
Det var den indienresan! Nu ska jag iväg på en myskväll med de där fina människorna, vi ska titta lite på bilder och filmer och äta och så.
Hej så länge!
Hemma sedan precis en vecka!
Och nu kommer det första inlägget, en liten sammanfattning av första tiden i Trichy.
Jag blev så glad när jag loggade in på bloggen och såg lite kommentarer: en vän I montreal undrade om man kunde vara längre ifrån varandra än vad vi var under någon vecka där då hon befann sig i Argentina och jag i Indien. En annan vän som tidigare varit på resande fot i Mexico önskade mig trevlig resa och kom till och med ihåg att skriva välkommen hem ett par dagar efter hemkomst. Och så mamma som skrev allt som mamma gör, att hon kommer sakna mig och att jag ska ha det bra och allt sånt där underbart tror jag. Och mormor skrev att hon älskade mig, som hon själv sa "stora ord för mig". Jag vet. Jag älskar dig också.
Men ja, nu kör vi. Ni får en snabbtur genom södra Indien.
De här sa hejdå till mig på arlanda, I give you: min brorsdotter, pappa och mamma. Jag grät förstås ganska mycket, men det kändes okej för den kanske största lyxen med den här resan var att jag fick göra den med min andra familj. Så vi gav oss iväg, med resten av de trettio personerna, och satte oss på en femstjärnig flygtur som gick STHLM -> Quatar -> Chennai. Mellanlandning på mitten, varje resa tog runt fem timmar.
Sätt femstjärnigt flyg på er lista över saker man borde göra någon gång i livet: bekväma stolar, allt gratis, egen TVskärm med nya serier och filmer. Helt okej mat, portionsbrie till exempel.
Sara Bareilles – Uncharted
Första natten (morgonen) spenderades i halvfräscha rum på något ställe i Mahabalipuram. I den staden var vi inte ens ett dygn, men vi hann ändå med frukost (då jag knappt kunde stå på benen och mest lutade huvudet mot bordet, mådde absolut sämst den första morgonen tror jag.), promenad i staden på några timmar feat. en trevlig park med mindre trevliga apor, tempel, bostadsområden, folk och allmänna "första dagen" - intryck. Lite lunch fick vi där också, den första indiska: ris med olika röror som skulle ätas med händerna.
Klockan tolv på natten gick bussen till Trichy, den färden tog sju timmar och det var meningen att man skulle sova. Det gjorde inte jag.
Första dagen anlände vi klockan sju på morgonen, fick lite välkomstcermoni och prickar i pannan, installerade oss i rummen, åt frukost och som körsbäret på grädden som redan ligger på både glass och maränger - dans i bananträdgården. Och inte vilken dans som helst, nej nej nej... De hade hyrt in trumslagare som spelade på sådana där snärtiga hårda trummor som låter så högt att man knappt vet vart man ska ta vägen och så var det bara att springa runt i cirklar, hoppa, klappa. I en timme. Jag och Anton gav upp efter en halvtimme, förstå hur slut man var när man inte sovit på nästan ett dygn.
Efter det åkte vi in till staden för att handla kläder som smälte in och täckte det som skulle täckas, och gav oss upp på Rock Fort Temple. Det var ganska avslappnande att sitta där, men ni ser ju ungefär hur pigga alla är.
Matt Hires – Honey, Let Me Sing You A Song - Live Sessions Version (den här följde mig resten av resan. Nu med.)
De nästkommande dagarna var fyllda till bredden av skolor, dagis, barnhem, heliga floder, bananplantage, tempel och tvättkast. Väldigt intressant, roligt, lärorikt, utamanande, märkligt och allt sånt där. Mycket känslor, de tog nästan ut varandra lite.
Jag är så grymt imponerad över hur bra gruppen klarade det här - proppfyllda dagar, i en helt ny värld, fattig sömn: det tar kål på vem som helst, men vi blev inte ens irriterade på varandra. Att alla lyckades behålla humöret och toleransen var fantastiskt. Det var sjukt intensivt allting.
Matt Hires – A To B - Live Sessions Version - You've got, you've got to see: you can live your life walking in a straight line, but it's more than just A to B tänker man ibland och önskar att man kunde säga så till de barn och ungdomar man mötte.
Tills vi fick vår valfria vilodag som några av oss tog, medan andra vandrade vid vattenfall. Vi var rätt slut och gjorde inte speciellt mycket alls den här dagen. Solade lite, åt lite, pratade lite, sov lite längre än vanligt.
Zooey Deschanel – Sugar Town - Bonus Karaoke Version
Sedan fortsatte dagarna med besök på HIV- center för barn, bomullsplantage och säkert något mer som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Tur att den där andra familjen var med, så man fick ha mest mysigt och ganska kul under intensiva, långa dagar. Och under intensiva, långa bussturer!
Lisa Ekdahl – Där ser du själv hur högt du når - den här låten är lite magisk för mig, så var försiktig med den okej?
Efter en och en halv vecka fylld av studiebesök och galet mycket nya intryck satte vi oss på (elvatimmars-) tåget till Varkala, till ledighet. Den delen får ni höra mer av sedan.
Azure Ray – Don't Leave My Mind
Annat intressant: första två dygnen var absolut värst, men för er som ska ut på en liknande resa - det går över. Drick mycket, mycket: så mycket vatten att ni tror att ni ska lösas upp. Eller drick ett par resorb. Och ät salt! Det gäller egentligen hela resan, alla var alltid i behov av salt, man svettas ju kopiösa mängder.
Men ja, att ställa om sig till nytt, galet varmt och fuktigt klimat samtidigt som all mat är ny för magen och DESSUTOM inte ha sovit speciellt mycket alls är ingen lätt match. Men som sagt: det går över.
Det var mycket dubbla känslor ungefär hela tiden, varje studiebesök var både upplyftande och absolut inte. Man kände sig som en idiotisk jävla västerlänning som kommer där och ska bli så jävla uppmärksammad, samtidigt som man vet att man bidrar med lite extra skratt och glädje under just den dagen om man tar emot den.
Hej så länge!
Jag blev så glad när jag loggade in på bloggen och såg lite kommentarer: en vän I montreal undrade om man kunde vara längre ifrån varandra än vad vi var under någon vecka där då hon befann sig i Argentina och jag i Indien. En annan vän som tidigare varit på resande fot i Mexico önskade mig trevlig resa och kom till och med ihåg att skriva välkommen hem ett par dagar efter hemkomst. Och så mamma som skrev allt som mamma gör, att hon kommer sakna mig och att jag ska ha det bra och allt sånt där underbart tror jag. Och mormor skrev att hon älskade mig, som hon själv sa "stora ord för mig". Jag vet. Jag älskar dig också.
Men ja, nu kör vi. Ni får en snabbtur genom södra Indien.
De här sa hejdå till mig på arlanda, I give you: min brorsdotter, pappa och mamma. Jag grät förstås ganska mycket, men det kändes okej för den kanske största lyxen med den här resan var att jag fick göra den med min andra familj. Så vi gav oss iväg, med resten av de trettio personerna, och satte oss på en femstjärnig flygtur som gick STHLM -> Quatar -> Chennai. Mellanlandning på mitten, varje resa tog runt fem timmar.
Sätt femstjärnigt flyg på er lista över saker man borde göra någon gång i livet: bekväma stolar, allt gratis, egen TVskärm med nya serier och filmer. Helt okej mat, portionsbrie till exempel.
Sara Bareilles – Uncharted
Första natten (morgonen) spenderades i halvfräscha rum på något ställe i Mahabalipuram. I den staden var vi inte ens ett dygn, men vi hann ändå med frukost (då jag knappt kunde stå på benen och mest lutade huvudet mot bordet, mådde absolut sämst den första morgonen tror jag.), promenad i staden på några timmar feat. en trevlig park med mindre trevliga apor, tempel, bostadsområden, folk och allmänna "första dagen" - intryck. Lite lunch fick vi där också, den första indiska: ris med olika röror som skulle ätas med händerna.
Klockan tolv på natten gick bussen till Trichy, den färden tog sju timmar och det var meningen att man skulle sova. Det gjorde inte jag.
Första dagen anlände vi klockan sju på morgonen, fick lite välkomstcermoni och prickar i pannan, installerade oss i rummen, åt frukost och som körsbäret på grädden som redan ligger på både glass och maränger - dans i bananträdgården. Och inte vilken dans som helst, nej nej nej... De hade hyrt in trumslagare som spelade på sådana där snärtiga hårda trummor som låter så högt att man knappt vet vart man ska ta vägen och så var det bara att springa runt i cirklar, hoppa, klappa. I en timme. Jag och Anton gav upp efter en halvtimme, förstå hur slut man var när man inte sovit på nästan ett dygn.
Efter det åkte vi in till staden för att handla kläder som smälte in och täckte det som skulle täckas, och gav oss upp på Rock Fort Temple. Det var ganska avslappnande att sitta där, men ni ser ju ungefär hur pigga alla är.
Matt Hires – Honey, Let Me Sing You A Song - Live Sessions Version (den här följde mig resten av resan. Nu med.)
De nästkommande dagarna var fyllda till bredden av skolor, dagis, barnhem, heliga floder, bananplantage, tempel och tvättkast. Väldigt intressant, roligt, lärorikt, utamanande, märkligt och allt sånt där. Mycket känslor, de tog nästan ut varandra lite.
Jag är så grymt imponerad över hur bra gruppen klarade det här - proppfyllda dagar, i en helt ny värld, fattig sömn: det tar kål på vem som helst, men vi blev inte ens irriterade på varandra. Att alla lyckades behålla humöret och toleransen var fantastiskt. Det var sjukt intensivt allting.
Matt Hires – A To B - Live Sessions Version - You've got, you've got to see: you can live your life walking in a straight line, but it's more than just A to B tänker man ibland och önskar att man kunde säga så till de barn och ungdomar man mötte.
Tills vi fick vår valfria vilodag som några av oss tog, medan andra vandrade vid vattenfall. Vi var rätt slut och gjorde inte speciellt mycket alls den här dagen. Solade lite, åt lite, pratade lite, sov lite längre än vanligt.
Zooey Deschanel – Sugar Town - Bonus Karaoke Version
Sedan fortsatte dagarna med besök på HIV- center för barn, bomullsplantage och säkert något mer som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Tur att den där andra familjen var med, så man fick ha mest mysigt och ganska kul under intensiva, långa dagar. Och under intensiva, långa bussturer!
Lisa Ekdahl – Där ser du själv hur högt du når - den här låten är lite magisk för mig, så var försiktig med den okej?
Efter en och en halv vecka fylld av studiebesök och galet mycket nya intryck satte vi oss på (elvatimmars-) tåget till Varkala, till ledighet. Den delen får ni höra mer av sedan.
Azure Ray – Don't Leave My Mind
Annat intressant: första två dygnen var absolut värst, men för er som ska ut på en liknande resa - det går över. Drick mycket, mycket: så mycket vatten att ni tror att ni ska lösas upp. Eller drick ett par resorb. Och ät salt! Det gäller egentligen hela resan, alla var alltid i behov av salt, man svettas ju kopiösa mängder.
Men ja, att ställa om sig till nytt, galet varmt och fuktigt klimat samtidigt som all mat är ny för magen och DESSUTOM inte ha sovit speciellt mycket alls är ingen lätt match. Men som sagt: det går över.
Det var mycket dubbla känslor ungefär hela tiden, varje studiebesök var både upplyftande och absolut inte. Man kände sig som en idiotisk jävla västerlänning som kommer där och ska bli så jävla uppmärksammad, samtidigt som man vet att man bidrar med lite extra skratt och glädje under just den dagen om man tar emot den.
Hej så länge!
Vi ses den elfte!
Imorgon åker jag till Indien, och kommer hem den elfte mars.
Jag vet inte riktigt hur det känns, lite av allt. Jag försöker att bara slappna av och ta det som det kommer.
Hela helgen har spenderats i hypokondrins tecken, med rossligt i halsen, svårt att andas, ont i huvudet och andra åkommor. Men jag är i alla fall tillräckligt fit for fight för att flyga imorgon.
Idag har jag mest packat, fixat med det sista. Gått på vinterpromenad och sett filmen "Eat, pray, love" tillsammans med mamma, bror och varm choklad med grädde.
Nu har precis min brorsdotter kommit hem och hjälper till att röra i maten. Det är så konstigt hur det är så mycket värre att åka bort i två veckor än att bo i sin lägenhet i två veckor, det är ju inte tiden det handlar om. Men grejen är att jag inte vet vad det handlar om. Jag kommer fixa det, jag tror att det kommer bli både roligt och givande. Men ändå är det tufft det här. Mormor och morfar ringde nyss och önskade mig lycka till, och jag gråter som ett litet barn. Jag får lov att anta att det är nyttigt.
Nu ska jag bada och äta middag med min familj. Sedan ska jag packa ner allt, och förhoppningsvis sova ganska bra. Och så ses vi igen den elfte, ha det bra tills dess.
Och önska mig lycka till!
Sara Bareilles – Let The Rain
Florence + The Machine – Dog Days Are Over
Rachael Yamagata – Worn Me Down
Sara Bareilles – Uncharted
En sjuka som går åt fel håll.
Om man i söndagskväll kände sig hängig och nästan lite febrig, stannade hemma både i måndags och tisdags, gick till skolan igår men kände att man egentligen inte orkade, stannade hemma idag så borde det väl vara så att den här lilla sjukan avtar typ nu?
Nu känner jag mig mer hängig än tidigare, mer tjock i både huvudet och halsen. Och sådär tung i bröstet liksom, det är lite småjobbigt att andas. Det pendlar till och med under dagen - i förmiddags mådde jag bra och kände mig ganska pigg, men there you go.
Jag kom på när jag gick för att handla lite ipren och nässpray (som man förresten inte får handla på ICA när man är minderårig - jävla idiotisk grej, vem fan missbrukar nässpray? Ännu mer idiotisk grej, för det man gör är att gå 100 meter till närmaste apotek och köper där istället) att jag ändå har ända fram till tisdag att bli frisk. Jag tycker att det borde räcka.
Lite gjort har jag fått gjort i alla fall (typ plugga, växla pengar, plugga, äta, plugga), det återstår matteplugg. Jag har restprov imorgon, månne det gå vägen. On the bright side: fick tillbaka mitt resultat på spanskaprovet (som enligt min magkänsla hade kunnat gå precis hur dåligt eller bra som helst) och hade klarat VG. Kändes som en oerhörd lättnad. Och Kultur-/ Idéhistoria- provet gick fint igår, så det mesta känns lugnt inför resan. Som förövrigt känns som att den närmar sig med stormsteg, fyra dagar kvar! Imorgon - sista vaccinationen, lördag - familje- /lite hejdå- middag, söndag - packa, måndag - packa och på tisdag morgon är det dags. Sjukt.
Nu ska jag laga lite mat, plugga matte, se på TV och packa ihop all smutstvätt som ska hem och tvättas innan tisdag.
Azure Ray – Signs in the Leaves
Azure Ray – Dancing Ghosts
Brandi Carlile – Hiding My Heart
Brandi Carlile – What Can I Say
Hej så länge!
Nu känner jag mig mer hängig än tidigare, mer tjock i både huvudet och halsen. Och sådär tung i bröstet liksom, det är lite småjobbigt att andas. Det pendlar till och med under dagen - i förmiddags mådde jag bra och kände mig ganska pigg, men there you go.
Jag kom på när jag gick för att handla lite ipren och nässpray (som man förresten inte får handla på ICA när man är minderårig - jävla idiotisk grej, vem fan missbrukar nässpray? Ännu mer idiotisk grej, för det man gör är att gå 100 meter till närmaste apotek och köper där istället) att jag ändå har ända fram till tisdag att bli frisk. Jag tycker att det borde räcka.
Lite gjort har jag fått gjort i alla fall (typ plugga, växla pengar, plugga, äta, plugga), det återstår matteplugg. Jag har restprov imorgon, månne det gå vägen. On the bright side: fick tillbaka mitt resultat på spanskaprovet (som enligt min magkänsla hade kunnat gå precis hur dåligt eller bra som helst) och hade klarat VG. Kändes som en oerhörd lättnad. Och Kultur-/ Idéhistoria- provet gick fint igår, så det mesta känns lugnt inför resan. Som förövrigt känns som att den närmar sig med stormsteg, fyra dagar kvar! Imorgon - sista vaccinationen, lördag - familje- /lite hejdå- middag, söndag - packa, måndag - packa och på tisdag morgon är det dags. Sjukt.
Nu ska jag laga lite mat, plugga matte, se på TV och packa ihop all smutstvätt som ska hem och tvättas innan tisdag.
Azure Ray – Signs in the Leaves
Azure Ray – Dancing Ghosts
Brandi Carlile – Hiding My Heart
Brandi Carlile – What Can I Say
Hej så länge!
Klockan är fem. Eller ja, hon råkade bli halv sex.
Och jag ska göra lite soppa, löst baserad på ett Jamie Oliver- recept. Vad säger man förresten? Laga, koka, göra soppa? Beror väl på vad man tycker att man gör kanske?
Jag blir nog hemma imorgon, kände att dagens energi var ganska begränsad. Det är ju lätt att tänka, när man går runt hemma och kanske äter glass och dricker té framför en film, att man mår tillräckligt bra.
I och för sig, hade jag inte åkt på en maxad studieresa till Indien på tisdag hade jag kanske pushat mig själv lite hårdare än jag gör i nuläget. Kan vara ganska skönt med en dag till, hinner skriva lite italienska och finslipa en och annan inlämning.
Har knappt lyssnat något på musik idag, ganska skönt faktiskt. Förvånade mig själv lite. Men något ska ni väl få!
Nu blir det sopplagning/ -kokning/ -görning, ha det fint!
Brandon Flowers – Crossfire
Sara Bareilles – Breathe Again
Erik Satie – 3 Gymnopedies: Gymnopedie No. 1
Sara Bareilles – Let The Rain
Man är sin egen.
Jag har tänkt på en sak. Visst är man verkligen sin egen? Det kan vara svårt att veta hur man ska göra, se ut och vara när man är sin egen och inte kan göra som någon annan.
Det här handlar så mycket om den känslomässiga erfarenheten, om du frågar mig. Man kan inte alltid göra som man ska, för man måste göra det som passar ens egen person bäst - den personen som all den känslomässiga erfarenheten skapat. Oftast känner man sig själv bäst, men det kan vara svårt att lita på det.
Ibland får man stå där och försvara besluten man tar för att man är sin egen, det går nog inte att ändra på.
Men det jag inte förstår är varför vissa tycker att de har rätt att säga precis vad de tycker och tänker om ett beslut man tar, som faktiskt gör just mig lycklig. Och även om det inte skulle göra det, så vill jag inte ha någon där som talar om för mig hur jag borde göra istället. Ibland kan man nämligen inte göra på något annat vis, även om man vet att man blir skadad i slutet.
För det är sådan jag är, det är så jag gör.
Nu menar jag inte att man inte kan förändras, men vissa sidor som bringat en del olycka kanske man i slutändan vill ha kvar - de har nämligen lyckats bringa en hel del lycka också.
Jag har aldrig varit så bra på att göra det man ska, tror jag.
Ett tag var det bara just för att inte göra som man skulle, jag ville känna att jag inte var som alla andra. Tidigare än så försökte göra som jag skulle lite halvhjärtat, men det lyckades aldrig riktigt.
Nu fattar jag mina beslut baserat på allt jag har gått igenom med mig själv. Allt som gjorde att jag landade i mig själv. Jag vet vad jag vill ha kvar, vad jag måste jobba med - och baserat på det tar jag beslut som ibland blir som de ska, ibland inte. Ibland blir de inte bra för mig heller men vet du vad? Det gör inte så mycket. Då har jag i alla fall tänkt till och gjort ett försök.
Jag förstår att vissa inte förstår. Så om jag förstår det, kanske andra kan bli bättre på att förstå det de inte förstår? Utmana sig själv lite, vidga vyerna, låta alla göra val som baseras på deras egna erfarenheter - kalla det vad du vill, jag tror du fattar poängen.
När jag gick i högstadiet var de jämngamla killarna för små, och de jag egentligen ville ha var för gamla.
Jag lade nog ned mer tid än vad som var sunt på att växa, växa, växa - snabbt skulle det gå, men det var svårt. För på dagarna umgicks jag med fjortonåringar (och var själv en) och på en och annan helg festade jag tjugotreåringar, och jag var stolt över hur alla trodde att jag "lätt gått ut gymnasiet" och killarna tyckte att jag var så pass intressant att de frågade om min ålder (får jag ragga på dig?). Jag ville inte vara en fjortis, så jag hävdade att jag "absolut inte drack, man kan ju ha kul ändå". Man fick ju välja liksom, antingen eller. Men så ville man ju inte vara den som inte drack något alls, så ibland slank det ned något halvt glas vin på de där festerna med tjugotreåringarna. Jag minns att jag också var ganska noga att betona att jag skulle på födelsedagsfest i helgen: "Jaha, vad fyller hon" "23, tror jag".
Jag ville aldrig riktigt platsa bland fjortonåringarna, då skulle jag ju bli en av dem. Kanske var det för att jag inte kunde, eller så var det en mix av olika saker. Men jag kunde heller aldrig riktigt bli ett med de där tjugotreåringarna, så jag blev halv på båda ställena.
Så kan det gå, och jag hade aldrig det där första förhållandet med killen i parallellklassen som mest var att vakna upp i någons pojkrum och äta frukosten hans mamma dukat fram.
Fast jag blev kär. Minns du hur första kärleken kändes? Den när man inte har byggt upp ett filter än, så allt bara går raka vägen in till hjärtat och man har ingen aning om vad man ska göra av det. Säkert fantastiskt om man får den besvarad, då blir kanske hela den gemensamma kärleken filterlös och stark. Mindre roligt när man inte får den besvarad.
Det fick inte jag, och det tog mig på ett ungefär två år att komma över honom. Med lite perpektiv på saken - jävligt, helt galet, fruktansvärt mycket tid.
Ett tag efter att det var klart blev jag kär - och fick förstås mitt hjärta krossat - för andra gången. Det var svårare, och mycket mer intensivt. Jag minns knappt hösten 2009. Det tog också kortare tid i och för sig.
Och det är nu vi kommer till grejen - man växer av sånt här med. Man växer så in i helvete, så mycket att man knappt kan relatera till den person man var innan. En flicka som blev kvinna. Man identifierar sig som ung vuxen.
Man växer av sådana här abstrakta erfarenheter också, även om de är svårare att ta i. Och det är just de här erfarenheterna som gör att jag står tryggt på mina två fötter idag - jag litar på mig själv. Litar på att jag klarar saker och ting, vågar mer. Och mindre. Vågar andra saker än jag gjorde då.
Att bli vald, att ha haft det där första förhållandet - det är en erfarenhet som går att kryssa för i livets "to do"- list. Men att bli bortvald då? Det går inte riktigt att kryssa för någonstans, hur tungt det var och hur många poäng man tjänade på det. Tjänade man ihop tillräckligt många för ett extra- liv?
Det är erfarenheter som andra gör det lätt för sig genom att vifta bort som "jo, fast ni var ju aldrig tillsammans satteeee.." och så får man ett behov att förklara hur mycket det gjorde med en. Att det möblerade om allt, i hela ens väsen.
Men varför ska man behöva göra så? Jag ställer inte upp på det. Jag har inget att försvara eller förklara för någon som inte vill förstå.
Så om någon tycker att det är märkligt hur jag överhuvudtaget kan tänka mig ett förhållande med någon som är tio år äldre än mig - ja, HERREGUD vilken skandal - så får det vara så. Jag orkar inte försvara mer. Orkar inte förklara varför jag gör som jag gör.
För jag känner mig själv, tar hand om mig själv. Stannar upp när jag märker att jag inte mår bra, tänker efter, vet vad jag mår bra av. Det är vad en jävla massa skit lett mig till - lycka, och någon slags mittpunkt. Närmre till tankar och känslor, jag vet bättre hur jag haterar dem.
Mitt första förhållande kan inte längre vara baserat på att vakna i någons pojkrum och äta den där frukosten som hans mamma dukade fram. Jag är inte kvar där. Lämnade det för länge, länge sedan.
Mitt första förhållande måste kunna möta mig där jag är nu - hyfsat stadig med fötterna på jorden, jag bor själv och gör min egen jävla frukost.
Jag är där jag är. Och jag vet vem jag är. Så mycket har min känslomässiga erfarenhet givit mig - jag växte ikapp mig själv, landade och växte lite till.
Jag kommer kanske aldrig bli bra på att göra som jag ska, ibland passar det och ibland passar det inte. Men jag blir bättre och bättre på att våga ta beslut som är snälla mot mig - det är mer värt. Även om det kommer finnas de som aldrig förstår det.
Sara Bareilles – Let The Rain
Sara Bareilles – King Of Anything
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Melissa Horn – Kvar i nåt jag lämnat
Ha en fin dag!
Det här handlar så mycket om den känslomässiga erfarenheten, om du frågar mig. Man kan inte alltid göra som man ska, för man måste göra det som passar ens egen person bäst - den personen som all den känslomässiga erfarenheten skapat. Oftast känner man sig själv bäst, men det kan vara svårt att lita på det.
Ibland får man stå där och försvara besluten man tar för att man är sin egen, det går nog inte att ändra på.
Men det jag inte förstår är varför vissa tycker att de har rätt att säga precis vad de tycker och tänker om ett beslut man tar, som faktiskt gör just mig lycklig. Och även om det inte skulle göra det, så vill jag inte ha någon där som talar om för mig hur jag borde göra istället. Ibland kan man nämligen inte göra på något annat vis, även om man vet att man blir skadad i slutet.
För det är sådan jag är, det är så jag gör.
Nu menar jag inte att man inte kan förändras, men vissa sidor som bringat en del olycka kanske man i slutändan vill ha kvar - de har nämligen lyckats bringa en hel del lycka också.
Jag har aldrig varit så bra på att göra det man ska, tror jag.
Ett tag var det bara just för att inte göra som man skulle, jag ville känna att jag inte var som alla andra. Tidigare än så försökte göra som jag skulle lite halvhjärtat, men det lyckades aldrig riktigt.
Nu fattar jag mina beslut baserat på allt jag har gått igenom med mig själv. Allt som gjorde att jag landade i mig själv. Jag vet vad jag vill ha kvar, vad jag måste jobba med - och baserat på det tar jag beslut som ibland blir som de ska, ibland inte. Ibland blir de inte bra för mig heller men vet du vad? Det gör inte så mycket. Då har jag i alla fall tänkt till och gjort ett försök.
Jag förstår att vissa inte förstår. Så om jag förstår det, kanske andra kan bli bättre på att förstå det de inte förstår? Utmana sig själv lite, vidga vyerna, låta alla göra val som baseras på deras egna erfarenheter - kalla det vad du vill, jag tror du fattar poängen.
När jag gick i högstadiet var de jämngamla killarna för små, och de jag egentligen ville ha var för gamla.
Jag lade nog ned mer tid än vad som var sunt på att växa, växa, växa - snabbt skulle det gå, men det var svårt. För på dagarna umgicks jag med fjortonåringar (och var själv en) och på en och annan helg festade jag tjugotreåringar, och jag var stolt över hur alla trodde att jag "lätt gått ut gymnasiet" och killarna tyckte att jag var så pass intressant att de frågade om min ålder (får jag ragga på dig?). Jag ville inte vara en fjortis, så jag hävdade att jag "absolut inte drack, man kan ju ha kul ändå". Man fick ju välja liksom, antingen eller. Men så ville man ju inte vara den som inte drack något alls, så ibland slank det ned något halvt glas vin på de där festerna med tjugotreåringarna. Jag minns att jag också var ganska noga att betona att jag skulle på födelsedagsfest i helgen: "Jaha, vad fyller hon" "23, tror jag".
Jag ville aldrig riktigt platsa bland fjortonåringarna, då skulle jag ju bli en av dem. Kanske var det för att jag inte kunde, eller så var det en mix av olika saker. Men jag kunde heller aldrig riktigt bli ett med de där tjugotreåringarna, så jag blev halv på båda ställena.
Så kan det gå, och jag hade aldrig det där första förhållandet med killen i parallellklassen som mest var att vakna upp i någons pojkrum och äta frukosten hans mamma dukat fram.
Fast jag blev kär. Minns du hur första kärleken kändes? Den när man inte har byggt upp ett filter än, så allt bara går raka vägen in till hjärtat och man har ingen aning om vad man ska göra av det. Säkert fantastiskt om man får den besvarad, då blir kanske hela den gemensamma kärleken filterlös och stark. Mindre roligt när man inte får den besvarad.
Det fick inte jag, och det tog mig på ett ungefär två år att komma över honom. Med lite perpektiv på saken - jävligt, helt galet, fruktansvärt mycket tid.
Ett tag efter att det var klart blev jag kär - och fick förstås mitt hjärta krossat - för andra gången. Det var svårare, och mycket mer intensivt. Jag minns knappt hösten 2009. Det tog också kortare tid i och för sig.
Och det är nu vi kommer till grejen - man växer av sånt här med. Man växer så in i helvete, så mycket att man knappt kan relatera till den person man var innan. En flicka som blev kvinna. Man identifierar sig som ung vuxen.
Man växer av sådana här abstrakta erfarenheter också, även om de är svårare att ta i. Och det är just de här erfarenheterna som gör att jag står tryggt på mina två fötter idag - jag litar på mig själv. Litar på att jag klarar saker och ting, vågar mer. Och mindre. Vågar andra saker än jag gjorde då.
Att bli vald, att ha haft det där första förhållandet - det är en erfarenhet som går att kryssa för i livets "to do"- list. Men att bli bortvald då? Det går inte riktigt att kryssa för någonstans, hur tungt det var och hur många poäng man tjänade på det. Tjänade man ihop tillräckligt många för ett extra- liv?
Det är erfarenheter som andra gör det lätt för sig genom att vifta bort som "jo, fast ni var ju aldrig tillsammans satteeee.." och så får man ett behov att förklara hur mycket det gjorde med en. Att det möblerade om allt, i hela ens väsen.
Men varför ska man behöva göra så? Jag ställer inte upp på det. Jag har inget att försvara eller förklara för någon som inte vill förstå.
Så om någon tycker att det är märkligt hur jag överhuvudtaget kan tänka mig ett förhållande med någon som är tio år äldre än mig - ja, HERREGUD vilken skandal - så får det vara så. Jag orkar inte försvara mer. Orkar inte förklara varför jag gör som jag gör.
För jag känner mig själv, tar hand om mig själv. Stannar upp när jag märker att jag inte mår bra, tänker efter, vet vad jag mår bra av. Det är vad en jävla massa skit lett mig till - lycka, och någon slags mittpunkt. Närmre till tankar och känslor, jag vet bättre hur jag haterar dem.
Mitt första förhållande kan inte längre vara baserat på att vakna i någons pojkrum och äta den där frukosten som hans mamma dukade fram. Jag är inte kvar där. Lämnade det för länge, länge sedan.
Mitt första förhållande måste kunna möta mig där jag är nu - hyfsat stadig med fötterna på jorden, jag bor själv och gör min egen jävla frukost.
Jag är där jag är. Och jag vet vem jag är. Så mycket har min känslomässiga erfarenhet givit mig - jag växte ikapp mig själv, landade och växte lite till.
Jag kommer kanske aldrig bli bra på att göra som jag ska, ibland passar det och ibland passar det inte. Men jag blir bättre och bättre på att våga ta beslut som är snälla mot mig - det är mer värt. Även om det kommer finnas de som aldrig förstår det.
Sara Bareilles – Let The Rain
Sara Bareilles – King Of Anything
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Melissa Horn – Kvar i nåt jag lämnat
Ha en fin dag!
Fucking Perfect/ Firework.
Har fastnat för två helt fantastiska musikvideor just för tillfället. Så fulla av hopp och styrka.
Jo, jag vet. De är Hollywood- fina och plockar väl ett och annat billigt poäng. Men ändå. Det känns, ganska mycket dessutom.
Här har ni!
http://www.youtube.com/watch?v=ocDlOD1Hw9k
http://www.youtube.com/watch?v=QGJuMBdaqIw
Två knippen styrka från två, på helt skilda vis, starka brudar.
Jo, jag vet. De är Hollywood- fina och plockar väl ett och annat billigt poäng. Men ändå. Det känns, ganska mycket dessutom.
Här har ni!
http://www.youtube.com/watch?v=ocDlOD1Hw9k
http://www.youtube.com/watch?v=QGJuMBdaqIw
Två knippen styrka från två, på helt skilda vis, starka brudar.
Vinter på marken och vår i luften.
Mitt fönster står lite på glänt. Ja, det är lite kallt nu när luften kommit in men himlen är blå, solen skiner och jag hör en och annan glad fågel därute.
Vad konstigt, jag bor i ett hus precis vid en av Uppsalas största bilgator men det märks inte så ofta. Min lägenhet är vänd åt andra hållet, ganska glad för det. Alltså, det är klart jag hör bilarna ibland men inte högre än allt annat.
Idag ska jag mest skriva en uppsats till engelskan. Känns inte alls givande eller roligt, och jag svårt att hitta både inspiration och motivation för tillfället. Men jag har gjort i ordning frukost bestående av knäckemackor, kaffe och en stor tallrik yoghurt med mycket blåbär. Och så har jag kvar lite ben & jerry's. Och så lämnade pappa några rutor dumlechoklad när han sov här inatt. Ja, på pluggmatfronten verkar det vara ganska lugnt!
Nej, nu ska jag sätta igång: lika bra att försöka få det överstökat. Har jag tur, hinner jag träna lite också. Vi får väl se. Nu kör jag!
Till denna pluggsession gjorde jag en lista, med mest musik jag inte lyssnat på på väldigt länge. Men som förstås är väldigt bra, man behöver ett wakeup- call ibland. Och så lite jag precis börjat lyssna på eller lyssnade på för inte alls länge sedan. Ett mixtape, helt enkelt! Hehe...
Plugga!
Trevlig helg!
Vad konstigt, jag bor i ett hus precis vid en av Uppsalas största bilgator men det märks inte så ofta. Min lägenhet är vänd åt andra hållet, ganska glad för det. Alltså, det är klart jag hör bilarna ibland men inte högre än allt annat.
Idag ska jag mest skriva en uppsats till engelskan. Känns inte alls givande eller roligt, och jag svårt att hitta både inspiration och motivation för tillfället. Men jag har gjort i ordning frukost bestående av knäckemackor, kaffe och en stor tallrik yoghurt med mycket blåbär. Och så har jag kvar lite ben & jerry's. Och så lämnade pappa några rutor dumlechoklad när han sov här inatt. Ja, på pluggmatfronten verkar det vara ganska lugnt!
Nej, nu ska jag sätta igång: lika bra att försöka få det överstökat. Har jag tur, hinner jag träna lite också. Vi får väl se. Nu kör jag!
Till denna pluggsession gjorde jag en lista, med mest musik jag inte lyssnat på på väldigt länge. Men som förstås är väldigt bra, man behöver ett wakeup- call ibland. Och så lite jag precis börjat lyssna på eller lyssnade på för inte alls länge sedan. Ett mixtape, helt enkelt! Hehe...
Plugga!
Trevlig helg!
Snö.
Man går hem efter en riktigt seg skoldag, och slänger i sig lite mat. Bestämmer sig för att gå till centralbadet och simma en halvtimme som lite lugnande avslut, blir mjuk i kroppen och lugn i huvudet. Och på vägen hem är snöflingorna större än på vägen dit.
Det är något väldigt vackert och rofyllt med fallande snö över en upplyst, gammal stad.
Så där går man, med snöflingor på glasögonen, och tänker att ikväll ska jag sova länge och jag struntar i de där frågorna som ska vara klara imorgon. Eller så gör jag dem imorgon. Och så kikar man in genom fönstret på Ruth & Rauol och ser några fina väskor. Och så snubblar man i snön, på ett bra sätt, för marken har hunnit bli lite mjuk och ojämn. Som vid första snön.
Och så vet man att man har en Ben & Jerry's i frysen, för Lutis hade jubileumspriser. Och så tar man några tuggor, och sparar resten till helgens uppsatsskrivande.
Och så lyssnar man på Norah Jones och unnar sig en god natts sömn.
Godnatt.
Norah Jones – December
Norah Jones – Back To Manhattan
Norah Jones – Don't Know Why
Norah Jones – Stuck
Norah Jones – Turn Me On
Dagarna går...
... och Indien känns närmre och närmre. Nyss sköljde jag upp den tröja jag hade tänkt flyga i, och insåg att jag inte kommer ha den på mig förrän då. Ganska härlig tanke.
Den här veckan har varit lite ovanlig, med lite sådana vardagslyx- grejer.
I måndags var jag på besök hos reaumatlogen (det var inte lyxen alltså, det var fullkomligt ovärt, min tandläkare skickade dit mig. Jag träffade läkaren i.. två minuter kanske? Han sa "nej, det brukar synas om det är ett reaumatiskt fel på käken och det syns inget så..." och så fick jag ta massa blodprov. Vi får väl se om det ger något), men efter det så gick jag och pappa på stan och köpte lite saker som jag behöver till resan: nya underkläder och ett par ordentliga sandaler. Vi avslutade med sushi, och lite prat om livet.
Igår var det tisdag och då fick jag både massage hos min sjukgymnast (hjälp, jag låter som en femtioårig tant: reaumatolog OCH sjukgymnast. Såhär är det: jag har haft en inflammation i käkleden, som berodde på att jag spänner käken som bara fan. Och då har den behandlats, och säkerhetskollats hos reaumatolog. Sjukgymnasten var bara en bonus, när man ändå slår på stora trumman, som hjälper mig att vara snällare mot mina muskler och min kropp), och sedan var det middag med Indien- gruppen hemma hos vår svensklärare, Fredrik. Mycket, mycket trevligt!
Idag är det onsdag, och jag försov mig imorse. Eller nja, det var väl ganska mycket ett aktivt val.
Sedan har det varit en väldigt vanligt skoldag, efter den har jag mest gått hem och tvättat lite. Lagat en paj, och ätit den. Sånt där som ingen är intresserad av, men vad ska man skriva på en blogg en dag som denna?
Kanske att Rasmus Vibergs "Social Butterfly" numera finns på Spotify, likaså även The Streets nya. Och så är jag fortfarande lite kär i Sara Bareilles nya album.
Nu ska jag hämta tvätten i källaren, trevlig kväll!
Rasmus Viberg – Social Butterfly
The Streets – Puzzled By People
The Streets – OMG
Sara Bareilles – Breathe Again
Sara Bareilles – Uncharted
It don't hurt like anything I've ever felt before, no broken heart. No familiar scars, this territory goes uncharted.
Två veckor.
Den här veckan har varit lite ovanlig, med lite sådana vardagslyx- grejer.
I måndags var jag på besök hos reaumatlogen (det var inte lyxen alltså, det var fullkomligt ovärt, min tandläkare skickade dit mig. Jag träffade läkaren i.. två minuter kanske? Han sa "nej, det brukar synas om det är ett reaumatiskt fel på käken och det syns inget så..." och så fick jag ta massa blodprov. Vi får väl se om det ger något), men efter det så gick jag och pappa på stan och köpte lite saker som jag behöver till resan: nya underkläder och ett par ordentliga sandaler. Vi avslutade med sushi, och lite prat om livet.
Igår var det tisdag och då fick jag både massage hos min sjukgymnast (hjälp, jag låter som en femtioårig tant: reaumatolog OCH sjukgymnast. Såhär är det: jag har haft en inflammation i käkleden, som berodde på att jag spänner käken som bara fan. Och då har den behandlats, och säkerhetskollats hos reaumatolog. Sjukgymnasten var bara en bonus, när man ändå slår på stora trumman, som hjälper mig att vara snällare mot mina muskler och min kropp), och sedan var det middag med Indien- gruppen hemma hos vår svensklärare, Fredrik. Mycket, mycket trevligt!
Idag är det onsdag, och jag försov mig imorse. Eller nja, det var väl ganska mycket ett aktivt val.
Sedan har det varit en väldigt vanligt skoldag, efter den har jag mest gått hem och tvättat lite. Lagat en paj, och ätit den. Sånt där som ingen är intresserad av, men vad ska man skriva på en blogg en dag som denna?
Kanske att Rasmus Vibergs "Social Butterfly" numera finns på Spotify, likaså även The Streets nya. Och så är jag fortfarande lite kär i Sara Bareilles nya album.
Nu ska jag hämta tvätten i källaren, trevlig kväll!
Rasmus Viberg – Social Butterfly
The Streets – Puzzled By People
The Streets – OMG
Sara Bareilles – Breathe Again
Sara Bareilles – Uncharted
It don't hurt like anything I've ever felt before, no broken heart. No familiar scars, this territory goes uncharted.
Två veckor.
Nytt, nytt, här var det nytt!
Sara Bareilles har släppt nytt album! Tack, tack, tack för det. Jag vågar påstå att det är bättre än det förra. Vet inte riktigt på vilket sätt, mer funkigt kanske? Mer personligt? Mer hopp, mer ljus? En mix av allt det tror jag.
"Kaleidoscope Heart" har fått göra mig sällskap till CV- skrivande.
Idag vaknade jag och trodde att klockan närmade sig tolv- ett någonstans. Men nej, hon var inte ens tio. Ganska skönt när man vaknar i tid och ändå har hunnit med någon timme av att vakna/ somna om tills man känner sig pigg nog.
Efter det har jag ätit, gått på långpromenad och inte så mycket mer.
Suttit här och försökt få mina erfarenheter att låta storslagna, jag menar "att jobba med eventplanering för "Fett me kärlek" har varit lärorikt, roligt och ganska slitsamt". Har också fått med att jag sommarjobbat "på ett par platser som säkert anses som 'mindre roliga' men som bevisat sig ha sin charm".
Jag har hunnit med ganska mycket ändå.
Logevärd för Familjen, Florence Valtin, Movits! och Afasi & Filthy. Praoplatser på filmföretag i Barcelona och konstgalleri i Stockholm, sommarjobb på fabrik och ålderdomshem. Kanske blir ett helt okej CV av det här?
Nu ska jag slutföra det här, läsa lite i min engelskabok (jag har skrivit bokuppsatser på att bara ha läst ett kapitel förut, men jag tänkte att jag kanske skulle försöka mig på att läsa lite mer denna gång...) och bada. Alltid bada, när man kan. Helst i citrusolja, med tända ljus och musik som låter som en finare form av tystnad. Eller bara musik.
Och såklart se "Solsidan". Har dessutom fått min tacosvilja igenom, så den ska väl lagas också.
Trevlig kväll!
Sara Bareilles – Uncharted "No broken heart, no familiar scars. This territory goes uncharted"
Sara Bareilles – Hold My Heart "I didn't wanna tell you you were right"
Sara Bareilles – King Of Anything "So you dare tell me who to be. Who died and made you king of anything?"
Sara Bareilles – Let The Rain "And I always felt it, before, that the world was filled with much more. Than the drowning soul I've learned to be, I just need the rain to remind me"
Sara Bareilles – Breathe Again "Car is parked. Bags are packed. But what kind of heart doesn't look back?".jpg)
En vecka.
Nu har jag varit utan nät i min lägenhet den senaste veckan, så jag passar på att blogga medan jag kan!
Vad har hänt under den här veckan då?
Det har undrats om man kan våga, bestämts att det ska man allt, och sen har det kapats vingar. Och det konstiga är att det känns ganska bra. Jag känner mig inte så.. nere liksom.
Det har skrivits lite prov, vi får väl se hur resultatet ser ut men huvudsaken är att de är skrivna.
Det har mest varit som vanligt. Lite stress, någon försovning, en fika, lite plugg och träning.
Igår var jag på den kanske mest ovärda spelningen någonsin. Vi var fyra totalt metal- ointresserade på en metal-spelning. Varför? Helt ärligt hittar jag inget bra svar just nu, haha. Det var väl lite olika viljor hit och dit, någon som måste se någon och en annan som hoppas på att se någon annan. Och så en tredje som kom på att sångaren i det där bandet är ju skitsnygg, och en fjärde som hade fått erbjudande om att börja spela bas i ett metalband. Jag tror inte han kommer göra det.
Idag har jag vaknat alldeles för tidigt, en vän som sov över skulle spela volleybollmatch i Säter, och legat kvar i sängen ett par timmar. Sedan var det frukost, plocka, packa, noter och träning.
När jag simmade, i en simhall med helt fantastiska fönster som släpper in helt fantastiskt mycket ljus, reflekterade jag lite.
Det är en VÄLDIG lyx att ha det som jag har det: ett etta i Uppsalas bästa stadsdel (jag är inte partisk) när man går i skolan, unnar sig en spelning då och då eller bara vill vara i stan. Och ett stort, vitt stenhus på landet att åka till när man inte vill det. Typ idag, när man vill äta en riktigt god middag med sina föräldrar och se på melidifestivalen med popcorn och rödvin.
På bussen på väg hem var jag bara lugn och.. tillfreds. Jag förlängde helgen och hann med stadsgrejerna på fredagen och landet på lördagskvällen och jag hade tränat ganska hårt. Jag kände att det var en Joshua Radin- bussfärd.
Och jag mådde bra. Jag trodde inte att jag skulle känna mig såhär, lugn och bara må bra. Det är ganska skönt när man förväntar sig att något ska knocka ned en ett tag, men så inser man att det inte gjort det. Alls. Än.
Nu ska jag duka till en middag bestående av vitlöksfrästa tigerräkor, älgstek och annat. Hur trevligt?
Glöm förresten inte att rösta på Rasmus Viberg ikväll!
Joshua Radin – No Envy No Fear
Ellie Goulding – The Writer
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Eliza Doolittle – Rollerblades
Sara Bareilles – King Of Anything
Let me thank you for your time, try not to waste any more of mine. Get out of here fast!
I hate to break it to you babe, but I'm not drowning. There's no one here to save.
So who cares if you disagree? You are not me, and who made you king of anything?
Vad har hänt under den här veckan då?
Det har undrats om man kan våga, bestämts att det ska man allt, och sen har det kapats vingar. Och det konstiga är att det känns ganska bra. Jag känner mig inte så.. nere liksom.
Det har skrivits lite prov, vi får väl se hur resultatet ser ut men huvudsaken är att de är skrivna.
Det har mest varit som vanligt. Lite stress, någon försovning, en fika, lite plugg och träning.
Igår var jag på den kanske mest ovärda spelningen någonsin. Vi var fyra totalt metal- ointresserade på en metal-spelning. Varför? Helt ärligt hittar jag inget bra svar just nu, haha. Det var väl lite olika viljor hit och dit, någon som måste se någon och en annan som hoppas på att se någon annan. Och så en tredje som kom på att sångaren i det där bandet är ju skitsnygg, och en fjärde som hade fått erbjudande om att börja spela bas i ett metalband. Jag tror inte han kommer göra det.
Idag har jag vaknat alldeles för tidigt, en vän som sov över skulle spela volleybollmatch i Säter, och legat kvar i sängen ett par timmar. Sedan var det frukost, plocka, packa, noter och träning.
När jag simmade, i en simhall med helt fantastiska fönster som släpper in helt fantastiskt mycket ljus, reflekterade jag lite.
Det är en VÄLDIG lyx att ha det som jag har det: ett etta i Uppsalas bästa stadsdel (jag är inte partisk) när man går i skolan, unnar sig en spelning då och då eller bara vill vara i stan. Och ett stort, vitt stenhus på landet att åka till när man inte vill det. Typ idag, när man vill äta en riktigt god middag med sina föräldrar och se på melidifestivalen med popcorn och rödvin.
På bussen på väg hem var jag bara lugn och.. tillfreds. Jag förlängde helgen och hann med stadsgrejerna på fredagen och landet på lördagskvällen och jag hade tränat ganska hårt. Jag kände att det var en Joshua Radin- bussfärd.
Och jag mådde bra. Jag trodde inte att jag skulle känna mig såhär, lugn och bara må bra. Det är ganska skönt när man förväntar sig att något ska knocka ned en ett tag, men så inser man att det inte gjort det. Alls. Än.
Nu ska jag duka till en middag bestående av vitlöksfrästa tigerräkor, älgstek och annat. Hur trevligt?
Glöm förresten inte att rösta på Rasmus Viberg ikväll!
Joshua Radin – No Envy No Fear
Ellie Goulding – The Writer
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Eliza Doolittle – Rollerblades
Sara Bareilles – King Of Anything
Let me thank you for your time, try not to waste any more of mine. Get out of here fast!
I hate to break it to you babe, but I'm not drowning. There's no one here to save.
So who cares if you disagree? You are not me, and who made you king of anything?
När solen skiner och himlen är klarblå.
Är det fint att lämna en vän vid bussen, ta en omväg över Övre Slotts hem bara för att de låga husen och kullerstensgatorna är så vackra. Och för att känna hur solen värmer på byxbenen en stund till.
Det känns lite som första vårdagen. Jag vet, jag har fel, det ligger snö på marken och det är.. inte minusgrader ute, ser jag på termometern. Ett par plus.
Men ändå, känslan av att vilja öppna fönsret och sitta där och dricka kaffe med en filt runt sig. Ganska härligt.
Den här helgen har varit lugn, skulle jag säga. Lovisa har blivit min helgsambo, så hon stannade från fredag till idag. Funkar man tillsammans, trötta som pigga, funkar det väldigt bra. Och det gör vi.
I fredags satt vi mest, tillsammans med den tredje musketören, och åt lite semlor och drack té och fnittrade och flög flygplan på Lovisas ben. Det är skitkul, alla borde testa det i vuxen ålder.
I lördags gick vi upp vid niotiden för att gå på Zumba vid tio. Det var väldigt, väldigt roligt. Och jobbigt, förstås.
Sedan var det dusch, kräm, stan (där vi båda hittade lite grand på slutrea), laga mat och mysa framför "så-fruktansvärt-dålig-att-man-bara-älskar-den-så-mycket-att-man-fäller-en-tår-i-slutet"- filmen "A Cinderella Story".
Och pratade. Drack té. Åt chips. Myste. Sov.
Fast vi tog en nattpromenad också. Åh, vad jag tycker om nattpromenader. Framförallt i vackra städer, med vackra gator och lampor.
Idag har vi vaknat, ätit, städat och sådana söndags- saker. Sedan gick vi till bussen och jag tog den där omvägen förbi kullerstenarna. Ikväll åker jag ut till föräldrahemmet (vad säger man? Barnhem? Uppväxthem? Bara hem?) och äter middag med föräldrar, bror, svägerska och brorsdotter.
Nu ska jag dricka kaffe och plinka lite på pianot. Kanske sätta mig i fönstret en stund, med en filt runt mig. Vi får se.
Låtar till en solig omväg över Övre Slotts alt. till söndagskaffet när man står vid fönstret och tittar ut och tänker:
Adele – Best For Last (album)
Florence + The Machine – Dog Days Are Over
NEEDTOBREATHE – Something Beautiful
Tom Petty And The Heartbreakers – Learning To Fly - Live at Bonnaroo Music and Arts Festival, Tennessee
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Kate Nash – Mouthwash
Hej så länge!
Det känns lite som första vårdagen. Jag vet, jag har fel, det ligger snö på marken och det är.. inte minusgrader ute, ser jag på termometern. Ett par plus.
Men ändå, känslan av att vilja öppna fönsret och sitta där och dricka kaffe med en filt runt sig. Ganska härligt.
Den här helgen har varit lugn, skulle jag säga. Lovisa har blivit min helgsambo, så hon stannade från fredag till idag. Funkar man tillsammans, trötta som pigga, funkar det väldigt bra. Och det gör vi.
I fredags satt vi mest, tillsammans med den tredje musketören, och åt lite semlor och drack té och fnittrade och flög flygplan på Lovisas ben. Det är skitkul, alla borde testa det i vuxen ålder.
I lördags gick vi upp vid niotiden för att gå på Zumba vid tio. Det var väldigt, väldigt roligt. Och jobbigt, förstås.
Sedan var det dusch, kräm, stan (där vi båda hittade lite grand på slutrea), laga mat och mysa framför "så-fruktansvärt-dålig-att-man-bara-älskar-den-så-mycket-att-man-fäller-en-tår-i-slutet"- filmen "A Cinderella Story".
Och pratade. Drack té. Åt chips. Myste. Sov.
Fast vi tog en nattpromenad också. Åh, vad jag tycker om nattpromenader. Framförallt i vackra städer, med vackra gator och lampor.
Idag har vi vaknat, ätit, städat och sådana söndags- saker. Sedan gick vi till bussen och jag tog den där omvägen förbi kullerstenarna. Ikväll åker jag ut till föräldrahemmet (vad säger man? Barnhem? Uppväxthem? Bara hem?) och äter middag med föräldrar, bror, svägerska och brorsdotter.
Nu ska jag dricka kaffe och plinka lite på pianot. Kanske sätta mig i fönstret en stund, med en filt runt mig. Vi får se.
Låtar till en solig omväg över Övre Slotts alt. till söndagskaffet när man står vid fönstret och tittar ut och tänker:
Adele – Best For Last (album)
Florence + The Machine – Dog Days Are Over
NEEDTOBREATHE – Something Beautiful
Tom Petty And The Heartbreakers – Learning To Fly - Live at Bonnaroo Music and Arts Festival, Tennessee
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Kate Nash – Mouthwash
Hej så länge!
Ackord utan text.
Det är så knepigt när det blir så, för då blir det oftast ingen låt i slutet. Får försöka ändra på det.
Nu har jag haft några dagar när ackordföljerna har kommit, blivit ganska bra till och med. En del korta, som jag inte byggt på ännu (man hör hur det ska låta i huvudet och hittar det inte riktigt) och några lite längre.
Jag har pratat lite med en vän om det här, han skriver också eget. SOM FINNS PÅ SPOTIFY FÖRRESTEN!!! Kan man vara stolt över sina vänner? Jag är det, i alla fall.
Nu kom jag av mig lite, men ja, såhär: när det kommer, skriver man oftast ett par tre ackordstycken eller fler, som man tror kan bli en bra låt. Och när det inte kommer, kommer det bara inte. Sånt kommer och går, men texter. Texter kommer aldrig.
Tyvärr är jag mest produktiv när jag är ledsen. (Att det är tyvärr är för att jag vill inte bli en sådan musiker som letar efter smärta för att kunna skriva, det vore ju väldigt trist. Mest för att mitt liv består av absolut mest lycka, det ger ju fel bild att bara sjunga om hur dåligt man mår när man inte gör det).
Det summerar ihop ett gäng otroligt smärtsamma ballader, som jag verkligen älskar vissa av dem, men hur kul blir det när det är det man har?
Och hur sorgligt är det när de bästa låtarna är de man gråtit fram vid pianot? Det är ju inte jag.
När man skriver på svenska också, är det så väldigt lätt att hamna i Melissa Horn- stuket. Jag älskar Melissa Horn, men det är inte jag.
Jag är full av liv, av energi. Jag vill skratta, gråta och dansa lika hårt. Eller nej, jag vill såklart skratta och dansa mer. Mina bästa får vara de sorgliga, men det ska också vara de där måbra- låtarna som det pirrar i hela kroppen när man hör.
Jag vill kunna formulera mig sådär finurligt, som författarna jag verkligen fastnar för gör. Varför finns det ingen kurs för det, när det finns för allt annat musikaliskt man kan tänka sig?
Det ska vara ärligt, men jag vill kunna skriva som små sagor också. Utan att det känns som att jag ljuger.
Det är de glada texterna som aldrig kommer, förresten. De sorgliga har jag gott om, jag behöver inga fler. Det var väldigt länge sedan jag var sorgsen, men min musik hänger inte med.
Jag vill hitta de där orden som matchar mina ackord. För ackorden har jag ju i alla fall - man ska kanske bara glädjas åt det man har?
Nu ska jag göra chokladmousse och ställa i kylen, och avsluta veckan - starta helgen- med lite mat, mousse och trevligt sällskap.
Antons musik (Jag menar egentligen: ANTOOONS MUSIIIIK!! MIN KOMPIS!!!):
Weston – Little Girl
Finurliga författare:
Laura Marling – New Romantic
Robyn – Call Your Girlfriend
Kate Nash – Foundations - Full Explicit Version
Daniel Adams-Ray – Dum av dig
Håkan Hellström – Precis Som Romeo
Trevlig helg!
Kvällen tillbringas med dessa.
