hilmasmusik

Och nu kommer det första inlägget, en liten sammanfattning av första tiden i Trichy.
Jag blev så glad när jag loggade in på bloggen och såg lite kommentarer: en vän I montreal undrade om man kunde vara längre ifrån varandra än vad vi var under någon vecka där då hon befann sig i Argentina och jag i Indien. En annan vän som tidigare varit på resande fot i Mexico önskade mig trevlig resa och kom till och med ihåg att skriva välkommen hem ett par dagar efter hemkomst. Och så mamma som skrev allt som mamma gör, att hon kommer sakna mig och att jag ska ha det bra och allt sånt där underbart tror jag. Och mormor skrev att hon älskade mig, som hon själv sa "stora ord för mig". Jag vet. Jag älskar dig också.

Men ja, nu kör vi. Ni får en snabbtur genom södra Indien.



De här sa hejdå till mig på arlanda, I give you: min brorsdotter, pappa och mamma. Jag grät förstås ganska mycket, men det kändes okej för den kanske största lyxen med den här resan var att jag fick göra den med min andra familj. Så vi gav oss iväg, med resten av de trettio personerna, och satte oss på en femstjärnig flygtur som gick STHLM -> Quatar -> Chennai. Mellanlandning på mitten, varje resa tog runt fem timmar.
Sätt femstjärnigt flyg på er lista över saker man borde göra någon gång i livet: bekväma stolar, allt gratis, egen TVskärm med nya serier och filmer. Helt okej mat, portionsbrie till exempel.

Sara Bareilles – Uncharted



Första natten (morgonen) spenderades i halvfräscha rum på något ställe i Mahabalipuram. I den staden var vi inte ens ett dygn, men vi hann ändå med frukost (då jag knappt kunde stå på benen och mest lutade huvudet mot bordet, mådde absolut sämst den första morgonen tror jag.), promenad i staden på några timmar feat. en trevlig park med mindre trevliga apor, tempel, bostadsområden, folk och allmänna "första dagen" - intryck. Lite lunch fick vi där också, den första indiska: ris med olika röror som skulle ätas med händerna.
Klockan tolv på natten gick bussen till Trichy, den färden tog sju timmar och det var meningen att man skulle sova. Det gjorde inte jag.



Första dagen anlände vi klockan sju på morgonen, fick lite välkomstcermoni och prickar i pannan, installerade oss i rummen, åt frukost och som körsbäret på grädden som redan ligger på både glass och maränger - dans i bananträdgården. Och inte vilken dans som helst, nej nej nej... De hade hyrt in trumslagare som spelade på sådana där snärtiga hårda trummor som låter så högt att man knappt vet vart man ska ta vägen och så var det bara att springa runt i cirklar, hoppa, klappa. I en timme. Jag och Anton gav upp efter en halvtimme, förstå hur slut man var när man inte sovit på nästan ett dygn.
Efter det åkte vi in till staden för att handla kläder som smälte in och täckte det som skulle täckas, och gav oss upp på Rock Fort Temple. Det var ganska avslappnande att sitta där, men ni ser ju ungefär hur pigga alla är.

Matt Hires – Honey, Let Me Sing You A Song - Live Sessions Version (den här följde mig resten av resan. Nu med.)



De nästkommande dagarna var fyllda till bredden av skolor, dagis, barnhem, heliga floder, bananplantage, tempel och tvättkast. Väldigt intressant, roligt, lärorikt, utamanande, märkligt och allt sånt där. Mycket känslor, de tog nästan ut varandra lite.
Jag är så grymt imponerad över hur bra gruppen klarade det här - proppfyllda dagar, i en helt ny värld, fattig sömn: det tar kål på vem som helst, men vi blev inte ens irriterade på varandra. Att alla lyckades behålla humöret och toleransen var fantastiskt. Det var sjukt intensivt allting.

Matt Hires – A To B - Live Sessions Version - You've got, you've got to see: you can live your life walking in a straight line, but it's more than just A to B tänker man ibland och önskar att man kunde säga så till de barn och ungdomar man mötte.



Tills vi fick vår valfria vilodag som några av oss tog, medan andra vandrade vid vattenfall. Vi var rätt slut och gjorde inte speciellt mycket alls den här dagen. Solade lite, åt lite, pratade lite, sov lite längre än vanligt.

Zooey Deschanel – Sugar Town - Bonus Karaoke Version



Sedan fortsatte dagarna med besök på HIV- center för barn, bomullsplantage och säkert något mer som jag inte kan dra mig till minnes just för tillfället. Tur att den där andra familjen var med, så man fick ha mest mysigt och ganska kul under intensiva, långa dagar. Och under intensiva, långa bussturer!

Lisa Ekdahl – Där ser du själv hur högt du når - den här låten är lite magisk för mig, så var försiktig med den okej?



Efter en och en halv vecka fylld av studiebesök och galet mycket nya intryck satte vi oss på (elvatimmars-) tåget till Varkala, till ledighet. Den delen får ni höra mer av sedan.

Azure Ray – Don't Leave My Mind

Annat intressant: första två dygnen var absolut värst, men för er som ska ut på en liknande resa - det går över. Drick mycket, mycket: så mycket vatten att ni tror att ni ska lösas upp. Eller drick ett par resorb. Och ät salt! Det gäller egentligen hela resan, alla var alltid i behov av salt, man svettas ju kopiösa mängder.
Men ja, att ställa om sig till nytt, galet varmt och fuktigt klimat samtidigt som all mat är ny för magen och DESSUTOM inte ha sovit speciellt mycket alls är ingen lätt match. Men som sagt: det går över.

Det var mycket dubbla känslor ungefär hela tiden, varje studiebesök var både upplyftande och absolut inte. Man kände sig som en idiotisk jävla västerlänning som kommer där och ska bli så jävla uppmärksammad, samtidigt som man vet att man bidrar med lite extra skratt och glädje under just den dagen om man tar emot den.

Hej så länge!