Man är sin egen.
Jag har tänkt på en sak. Visst är man verkligen sin egen? Det kan vara svårt att veta hur man ska göra, se ut och vara när man är sin egen och inte kan göra som någon annan.
Det här handlar så mycket om den känslomässiga erfarenheten, om du frågar mig. Man kan inte alltid göra som man ska, för man måste göra det som passar ens egen person bäst - den personen som all den känslomässiga erfarenheten skapat. Oftast känner man sig själv bäst, men det kan vara svårt att lita på det.
Ibland får man stå där och försvara besluten man tar för att man är sin egen, det går nog inte att ändra på.
Men det jag inte förstår är varför vissa tycker att de har rätt att säga precis vad de tycker och tänker om ett beslut man tar, som faktiskt gör just mig lycklig. Och även om det inte skulle göra det, så vill jag inte ha någon där som talar om för mig hur jag borde göra istället. Ibland kan man nämligen inte göra på något annat vis, även om man vet att man blir skadad i slutet.
För det är sådan jag är, det är så jag gör.
Nu menar jag inte att man inte kan förändras, men vissa sidor som bringat en del olycka kanske man i slutändan vill ha kvar - de har nämligen lyckats bringa en hel del lycka också.
Jag har aldrig varit så bra på att göra det man ska, tror jag.
Ett tag var det bara just för att inte göra som man skulle, jag ville känna att jag inte var som alla andra. Tidigare än så försökte göra som jag skulle lite halvhjärtat, men det lyckades aldrig riktigt.
Nu fattar jag mina beslut baserat på allt jag har gått igenom med mig själv. Allt som gjorde att jag landade i mig själv. Jag vet vad jag vill ha kvar, vad jag måste jobba med - och baserat på det tar jag beslut som ibland blir som de ska, ibland inte. Ibland blir de inte bra för mig heller men vet du vad? Det gör inte så mycket. Då har jag i alla fall tänkt till och gjort ett försök.
Jag förstår att vissa inte förstår. Så om jag förstår det, kanske andra kan bli bättre på att förstå det de inte förstår? Utmana sig själv lite, vidga vyerna, låta alla göra val som baseras på deras egna erfarenheter - kalla det vad du vill, jag tror du fattar poängen.
När jag gick i högstadiet var de jämngamla killarna för små, och de jag egentligen ville ha var för gamla.
Jag lade nog ned mer tid än vad som var sunt på att växa, växa, växa - snabbt skulle det gå, men det var svårt. För på dagarna umgicks jag med fjortonåringar (och var själv en) och på en och annan helg festade jag tjugotreåringar, och jag var stolt över hur alla trodde att jag "lätt gått ut gymnasiet" och killarna tyckte att jag var så pass intressant att de frågade om min ålder (får jag ragga på dig?). Jag ville inte vara en fjortis, så jag hävdade att jag "absolut inte drack, man kan ju ha kul ändå". Man fick ju välja liksom, antingen eller. Men så ville man ju inte vara den som inte drack något alls, så ibland slank det ned något halvt glas vin på de där festerna med tjugotreåringarna. Jag minns att jag också var ganska noga att betona att jag skulle på födelsedagsfest i helgen: "Jaha, vad fyller hon" "23, tror jag".
Jag ville aldrig riktigt platsa bland fjortonåringarna, då skulle jag ju bli en av dem. Kanske var det för att jag inte kunde, eller så var det en mix av olika saker. Men jag kunde heller aldrig riktigt bli ett med de där tjugotreåringarna, så jag blev halv på båda ställena.
Så kan det gå, och jag hade aldrig det där första förhållandet med killen i parallellklassen som mest var att vakna upp i någons pojkrum och äta frukosten hans mamma dukat fram.
Fast jag blev kär. Minns du hur första kärleken kändes? Den när man inte har byggt upp ett filter än, så allt bara går raka vägen in till hjärtat och man har ingen aning om vad man ska göra av det. Säkert fantastiskt om man får den besvarad, då blir kanske hela den gemensamma kärleken filterlös och stark. Mindre roligt när man inte får den besvarad.
Det fick inte jag, och det tog mig på ett ungefär två år att komma över honom. Med lite perpektiv på saken - jävligt, helt galet, fruktansvärt mycket tid.
Ett tag efter att det var klart blev jag kär - och fick förstås mitt hjärta krossat - för andra gången. Det var svårare, och mycket mer intensivt. Jag minns knappt hösten 2009. Det tog också kortare tid i och för sig.
Och det är nu vi kommer till grejen - man växer av sånt här med. Man växer så in i helvete, så mycket att man knappt kan relatera till den person man var innan. En flicka som blev kvinna. Man identifierar sig som ung vuxen.
Man växer av sådana här abstrakta erfarenheter också, även om de är svårare att ta i. Och det är just de här erfarenheterna som gör att jag står tryggt på mina två fötter idag - jag litar på mig själv. Litar på att jag klarar saker och ting, vågar mer. Och mindre. Vågar andra saker än jag gjorde då.
Att bli vald, att ha haft det där första förhållandet - det är en erfarenhet som går att kryssa för i livets "to do"- list. Men att bli bortvald då? Det går inte riktigt att kryssa för någonstans, hur tungt det var och hur många poäng man tjänade på det. Tjänade man ihop tillräckligt många för ett extra- liv?
Det är erfarenheter som andra gör det lätt för sig genom att vifta bort som "jo, fast ni var ju aldrig tillsammans satteeee.." och så får man ett behov att förklara hur mycket det gjorde med en. Att det möblerade om allt, i hela ens väsen.
Men varför ska man behöva göra så? Jag ställer inte upp på det. Jag har inget att försvara eller förklara för någon som inte vill förstå.
Så om någon tycker att det är märkligt hur jag överhuvudtaget kan tänka mig ett förhållande med någon som är tio år äldre än mig - ja, HERREGUD vilken skandal - så får det vara så. Jag orkar inte försvara mer. Orkar inte förklara varför jag gör som jag gör.
För jag känner mig själv, tar hand om mig själv. Stannar upp när jag märker att jag inte mår bra, tänker efter, vet vad jag mår bra av. Det är vad en jävla massa skit lett mig till - lycka, och någon slags mittpunkt. Närmre till tankar och känslor, jag vet bättre hur jag haterar dem.
Mitt första förhållande kan inte längre vara baserat på att vakna i någons pojkrum och äta den där frukosten som hans mamma dukade fram. Jag är inte kvar där. Lämnade det för länge, länge sedan.
Mitt första förhållande måste kunna möta mig där jag är nu - hyfsat stadig med fötterna på jorden, jag bor själv och gör min egen jävla frukost.
Jag är där jag är. Och jag vet vem jag är. Så mycket har min känslomässiga erfarenhet givit mig - jag växte ikapp mig själv, landade och växte lite till.
Jag kommer kanske aldrig bli bra på att göra som jag ska, ibland passar det och ibland passar det inte. Men jag blir bättre och bättre på att våga ta beslut som är snälla mot mig - det är mer värt. Även om det kommer finnas de som aldrig förstår det.
Sara Bareilles – Let The Rain
Sara Bareilles – King Of Anything
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Melissa Horn – Kvar i nåt jag lämnat
Ha en fin dag!
Det här handlar så mycket om den känslomässiga erfarenheten, om du frågar mig. Man kan inte alltid göra som man ska, för man måste göra det som passar ens egen person bäst - den personen som all den känslomässiga erfarenheten skapat. Oftast känner man sig själv bäst, men det kan vara svårt att lita på det.
Ibland får man stå där och försvara besluten man tar för att man är sin egen, det går nog inte att ändra på.
Men det jag inte förstår är varför vissa tycker att de har rätt att säga precis vad de tycker och tänker om ett beslut man tar, som faktiskt gör just mig lycklig. Och även om det inte skulle göra det, så vill jag inte ha någon där som talar om för mig hur jag borde göra istället. Ibland kan man nämligen inte göra på något annat vis, även om man vet att man blir skadad i slutet.
För det är sådan jag är, det är så jag gör.
Nu menar jag inte att man inte kan förändras, men vissa sidor som bringat en del olycka kanske man i slutändan vill ha kvar - de har nämligen lyckats bringa en hel del lycka också.
Jag har aldrig varit så bra på att göra det man ska, tror jag.
Ett tag var det bara just för att inte göra som man skulle, jag ville känna att jag inte var som alla andra. Tidigare än så försökte göra som jag skulle lite halvhjärtat, men det lyckades aldrig riktigt.
Nu fattar jag mina beslut baserat på allt jag har gått igenom med mig själv. Allt som gjorde att jag landade i mig själv. Jag vet vad jag vill ha kvar, vad jag måste jobba med - och baserat på det tar jag beslut som ibland blir som de ska, ibland inte. Ibland blir de inte bra för mig heller men vet du vad? Det gör inte så mycket. Då har jag i alla fall tänkt till och gjort ett försök.
Jag förstår att vissa inte förstår. Så om jag förstår det, kanske andra kan bli bättre på att förstå det de inte förstår? Utmana sig själv lite, vidga vyerna, låta alla göra val som baseras på deras egna erfarenheter - kalla det vad du vill, jag tror du fattar poängen.
När jag gick i högstadiet var de jämngamla killarna för små, och de jag egentligen ville ha var för gamla.
Jag lade nog ned mer tid än vad som var sunt på att växa, växa, växa - snabbt skulle det gå, men det var svårt. För på dagarna umgicks jag med fjortonåringar (och var själv en) och på en och annan helg festade jag tjugotreåringar, och jag var stolt över hur alla trodde att jag "lätt gått ut gymnasiet" och killarna tyckte att jag var så pass intressant att de frågade om min ålder (får jag ragga på dig?). Jag ville inte vara en fjortis, så jag hävdade att jag "absolut inte drack, man kan ju ha kul ändå". Man fick ju välja liksom, antingen eller. Men så ville man ju inte vara den som inte drack något alls, så ibland slank det ned något halvt glas vin på de där festerna med tjugotreåringarna. Jag minns att jag också var ganska noga att betona att jag skulle på födelsedagsfest i helgen: "Jaha, vad fyller hon" "23, tror jag".
Jag ville aldrig riktigt platsa bland fjortonåringarna, då skulle jag ju bli en av dem. Kanske var det för att jag inte kunde, eller så var det en mix av olika saker. Men jag kunde heller aldrig riktigt bli ett med de där tjugotreåringarna, så jag blev halv på båda ställena.
Så kan det gå, och jag hade aldrig det där första förhållandet med killen i parallellklassen som mest var att vakna upp i någons pojkrum och äta frukosten hans mamma dukat fram.
Fast jag blev kär. Minns du hur första kärleken kändes? Den när man inte har byggt upp ett filter än, så allt bara går raka vägen in till hjärtat och man har ingen aning om vad man ska göra av det. Säkert fantastiskt om man får den besvarad, då blir kanske hela den gemensamma kärleken filterlös och stark. Mindre roligt när man inte får den besvarad.
Det fick inte jag, och det tog mig på ett ungefär två år att komma över honom. Med lite perpektiv på saken - jävligt, helt galet, fruktansvärt mycket tid.
Ett tag efter att det var klart blev jag kär - och fick förstås mitt hjärta krossat - för andra gången. Det var svårare, och mycket mer intensivt. Jag minns knappt hösten 2009. Det tog också kortare tid i och för sig.
Och det är nu vi kommer till grejen - man växer av sånt här med. Man växer så in i helvete, så mycket att man knappt kan relatera till den person man var innan. En flicka som blev kvinna. Man identifierar sig som ung vuxen.
Man växer av sådana här abstrakta erfarenheter också, även om de är svårare att ta i. Och det är just de här erfarenheterna som gör att jag står tryggt på mina två fötter idag - jag litar på mig själv. Litar på att jag klarar saker och ting, vågar mer. Och mindre. Vågar andra saker än jag gjorde då.
Att bli vald, att ha haft det där första förhållandet - det är en erfarenhet som går att kryssa för i livets "to do"- list. Men att bli bortvald då? Det går inte riktigt att kryssa för någonstans, hur tungt det var och hur många poäng man tjänade på det. Tjänade man ihop tillräckligt många för ett extra- liv?
Det är erfarenheter som andra gör det lätt för sig genom att vifta bort som "jo, fast ni var ju aldrig tillsammans satteeee.." och så får man ett behov att förklara hur mycket det gjorde med en. Att det möblerade om allt, i hela ens väsen.
Men varför ska man behöva göra så? Jag ställer inte upp på det. Jag har inget att försvara eller förklara för någon som inte vill förstå.
Så om någon tycker att det är märkligt hur jag överhuvudtaget kan tänka mig ett förhållande med någon som är tio år äldre än mig - ja, HERREGUD vilken skandal - så får det vara så. Jag orkar inte försvara mer. Orkar inte förklara varför jag gör som jag gör.
För jag känner mig själv, tar hand om mig själv. Stannar upp när jag märker att jag inte mår bra, tänker efter, vet vad jag mår bra av. Det är vad en jävla massa skit lett mig till - lycka, och någon slags mittpunkt. Närmre till tankar och känslor, jag vet bättre hur jag haterar dem.
Mitt första förhållande kan inte längre vara baserat på att vakna i någons pojkrum och äta den där frukosten som hans mamma dukade fram. Jag är inte kvar där. Lämnade det för länge, länge sedan.
Mitt första förhållande måste kunna möta mig där jag är nu - hyfsat stadig med fötterna på jorden, jag bor själv och gör min egen jävla frukost.
Jag är där jag är. Och jag vet vem jag är. Så mycket har min känslomässiga erfarenhet givit mig - jag växte ikapp mig själv, landade och växte lite till.
Jag kommer kanske aldrig bli bra på att göra som jag ska, ibland passar det och ibland passar det inte. Men jag blir bättre och bättre på att våga ta beslut som är snälla mot mig - det är mer värt. Även om det kommer finnas de som aldrig förstår det.
Sara Bareilles – Let The Rain
Sara Bareilles – King Of Anything
Eliza Doolittle – Mr Medicine
Ellie Goulding – This Love (Will Be Your Downfall)
Melissa Horn – Kvar i nåt jag lämnat
Ha en fin dag!
Kommentarer
Trackback
