hilmasmusik

Det är så knepigt när det blir så, för då blir det oftast ingen låt i slutet. Får försöka ändra på det.
Nu har jag haft några dagar när ackordföljerna har kommit, blivit ganska bra till och med. En del korta, som jag inte byggt på ännu (man hör hur det ska låta i huvudet och hittar det inte riktigt) och några lite längre.

Jag har pratat lite med en vän om det här, han skriver också eget. SOM FINNS PÅ SPOTIFY FÖRRESTEN!!! Kan man vara stolt över sina vänner? Jag är det, i alla fall.
Nu kom jag av mig lite, men ja, såhär: när det kommer, skriver man oftast ett par tre ackordstycken eller fler, som man tror kan bli en bra låt. Och när det inte kommer, kommer det bara inte. Sånt kommer och går, men texter. Texter kommer aldrig.

Tyvärr är jag mest produktiv när jag är ledsen. (Att det är tyvärr är för att jag vill inte bli en sådan musiker som letar efter smärta för att kunna skriva, det vore ju väldigt trist. Mest för att mitt liv består av absolut mest lycka, det ger ju fel bild att bara sjunga om hur dåligt man mår när man inte gör det).
Det summerar ihop ett gäng otroligt smärtsamma ballader, som jag verkligen älskar vissa av dem, men hur kul blir det när det är det man har?

Och hur sorgligt är det när de bästa låtarna är de man gråtit fram vid pianot? Det är ju inte jag.

När man skriver på svenska också, är det så väldigt lätt att hamna i Melissa Horn- stuket. Jag älskar Melissa Horn, men det är inte jag.
Jag är full av liv, av energi. Jag vill skratta, gråta och dansa lika hårt. Eller nej, jag vill såklart skratta och dansa mer. Mina bästa får vara de sorgliga, men det ska också vara de där måbra- låtarna som det pirrar i hela kroppen när man hör.
Jag vill kunna formulera mig sådär finurligt, som författarna jag verkligen fastnar för gör. Varför finns det ingen kurs för det, när det finns för allt annat musikaliskt man kan tänka sig?
Det ska vara ärligt, men jag vill kunna skriva som små sagor också. Utan att det känns som att jag ljuger. 

Det är de glada texterna som aldrig kommer, förresten. De sorgliga har jag gott om, jag behöver inga fler. Det var väldigt länge sedan jag var sorgsen, men min musik hänger inte med.  

Jag vill hitta de där orden som matchar mina ackord. För ackorden har jag ju i alla fall - man ska kanske bara glädjas åt det man har?

Nu ska jag göra chokladmousse och ställa i kylen, och avsluta veckan - starta helgen- med lite mat, mousse och trevligt sällskap.

Antons musik (Jag menar egentligen: ANTOOONS MUSIIIIK!! MIN KOMPIS!!!):

Weston – Little Girl

Finurliga författare:

Laura Marling – New Romantic

Robyn – Call Your Girlfriend

Kate Nash – Foundations - Full Explicit Version

Daniel Adams-Ray – Dum av dig

Håkan Hellström – Precis Som Romeo

Trevlig helg!


Kvällen tillbringas med dessa.