Where do you go when you're lonely? Where do you go when you're blue? I'll follow you.
Och bara en gång till, så att ni verkligen läser det: Where do you go when you're lonely? Where do you go when you're blue? I'll follow you.
Så simpelt, ack så vackert. Igår mådde jag inte så vidare värst, och jag ringde mamma. Egentligen är det rätt fantastiskt att ha någon som har följt nästan precis varenda steg man tagit, och vet hur man funkar. Någon som vet vad man behöver höra, och lättar på trycket. Hjälper en dit liksom, vet ni hur jag menar?
Igår tror jag började bearbeta min resa lite. Man har varit så fokuserad på de konkreta bilderna, att man glömmer alla man sparade inom sig. De som kommer med känslan. Så jag snabbspolade lite grand, alla skratt och alla vi mötte. Bussresor, skolor, hav. Och grät.
Såhär: ingen varnade mig om hur det kunde känans att komma hem, hur det kunde kännas att lämna om man inte riktigt var färdig. Så jag var oförberedd på att det kunde kännas lite tungt. Man går runt med en konstig känsla i kroppen, är jag ledsen? Är jag arg? Irriterad? Trött? Det blir lite separationsångest att lämna något så halvklart.
Under min resa och nu när jag kommit hem, har jag insett att det åtminstone finns ett par- tre stycken som fattar mig. På ett eller annat sätt. Ibland helt. Det finns säkert fler som fattar mig, jag bara låtsas att de egentligen inte gör det.
Min mamma är en av dem som fattar mig. Hon kan inte alltid säga vad jag ska göra utan att det blir fel, vi tycker mer och mer olika - vi är ganska olika, tro det eller ej. Men mina känslor, mina lite mer okonkreta sidor - hon förstår dem.
Det är en trygghet att ha några sådana i sitt liv. Som vill veta när jag känner mig ledsen och ensam, och följer med dit en liten stund.
Nu ska jag träffa en av dem, vi ska gå på Marsspexet på Stockholms Nation. Men först ska jag packa om till min nya väska och bestämma vad jag ska ta på mig!
Hej så länge!
Ryan Adams – When The Stars Go Blue
Ryan Adams – Nobody Girl
Robyn – Get Myself Together
My mama called me last night, she said: when nothing else fits, pick up the pieces and move on. /.../
I saw my brother last night, he said: I know you too well - you can't pretend that nothing's wrong. /.../
My daddy pulled me aside, like when I was a child. He said: I trust you decide on what you know is right. And for whatever it's worth, I am on you side.
Ja, det finns några stycken. Nu fick jag ju inte med någon vänskap i just denna text, men ni fattar nog grejen.
Trevlig lillördag på er!
Så simpelt, ack så vackert. Igår mådde jag inte så vidare värst, och jag ringde mamma. Egentligen är det rätt fantastiskt att ha någon som har följt nästan precis varenda steg man tagit, och vet hur man funkar. Någon som vet vad man behöver höra, och lättar på trycket. Hjälper en dit liksom, vet ni hur jag menar?
Igår tror jag började bearbeta min resa lite. Man har varit så fokuserad på de konkreta bilderna, att man glömmer alla man sparade inom sig. De som kommer med känslan. Så jag snabbspolade lite grand, alla skratt och alla vi mötte. Bussresor, skolor, hav. Och grät.
Såhär: ingen varnade mig om hur det kunde känans att komma hem, hur det kunde kännas att lämna om man inte riktigt var färdig. Så jag var oförberedd på att det kunde kännas lite tungt. Man går runt med en konstig känsla i kroppen, är jag ledsen? Är jag arg? Irriterad? Trött? Det blir lite separationsångest att lämna något så halvklart.
Under min resa och nu när jag kommit hem, har jag insett att det åtminstone finns ett par- tre stycken som fattar mig. På ett eller annat sätt. Ibland helt. Det finns säkert fler som fattar mig, jag bara låtsas att de egentligen inte gör det.
Min mamma är en av dem som fattar mig. Hon kan inte alltid säga vad jag ska göra utan att det blir fel, vi tycker mer och mer olika - vi är ganska olika, tro det eller ej. Men mina känslor, mina lite mer okonkreta sidor - hon förstår dem.
Det är en trygghet att ha några sådana i sitt liv. Som vill veta när jag känner mig ledsen och ensam, och följer med dit en liten stund.
Nu ska jag träffa en av dem, vi ska gå på Marsspexet på Stockholms Nation. Men först ska jag packa om till min nya väska och bestämma vad jag ska ta på mig!
Hej så länge!
Ryan Adams – When The Stars Go Blue
Ryan Adams – Nobody Girl
Robyn – Get Myself Together
My mama called me last night, she said: when nothing else fits, pick up the pieces and move on. /.../
I saw my brother last night, he said: I know you too well - you can't pretend that nothing's wrong. /.../
My daddy pulled me aside, like when I was a child. He said: I trust you decide on what you know is right. And for whatever it's worth, I am on you side.
Ja, det finns några stycken. Nu fick jag ju inte med någon vänskap i just denna text, men ni fattar nog grejen.
Trevlig lillördag på er!
Kommentarer
Postat av: mamma s
Min fina dotter,
Det är skönt att vi är olika på många sätt. Egna. Men ännu skönare att vi hittar våra gemensamma platser när vi behöver. Båda två.
Älskar dig. <3
Trackback
