hilmasmusik

Hur känner ni för första kärleken?
För mig känns det som ett annat liv, och jag ser tillbaka på förvirringen och hjärtesorgen med värme och skratt. Det känns så avlägset. Men så hör man en låt som spelades i bakgrunden när man blev kär första gången och går och storler. Man minns. Just det kommer alltid betyda något, något på vägen till den du är nu.

Det finns några sådana där avlägsna låtar, som man knappt någonsin lyssnar på numera men som ändå får en att fyllas av den där känslan som inga ord kan klä. Den känslan av att sätta trådar i det mig som känns som flera liv sedan och det nuvarande mig till ett enda mig. Det är fortfarande jag, även om allt är något annat nu.

Bloc Party – I Still Remember - Jag var tretton, han var 23. Jag blev himlastormande förälskad, som första kärleken sig bör, en marskväll 2007. Känslan var ny och medan jag tog igen de missade andetagen ute på balkongen spelades den här i vardagsrummet. Jag lyssnade på den länge, länge efter den kvällen. Gör det fortfarande ibland.

Säkert – Någon gång måste du bli själv - Att det inte blev något med min första kärlek kanske säger sig självt, även om jag inte tyckte det då. När melankolin sätter in, är den här bra att ha.

Kent – Mannen I Den Vita Hatten ( 16 År Senare ) - Jag minns att jag tyckte om att dra upp skoldörrarna precis när introt bröts.

The Weepies – Take It From Me - Den här låten är kanske en av de vackraste kärlekslåtarna. Ibland i alla fall. "What can I compare you to? My favourite pair of shoes? Maybe my bright red boots... if they had wings". Jag gick längst huvudkorridoren i min högstadieskola och tårarna sprutade. När jag steg in i klassrummet igen frågade min mentor om det var okej? Ja, visst var det det. Men det är inte kul att vara hopplöst förälskad när man fortfarande hoppas.

Ett annat liv. Ja, det finns inga ord som bättre beskriver det här.
Igår var jag på min gamla högstadieskola för nästan första gången sedan jag slutade, med anledning av luciatåget som min väns systrar sjöng i. Det var ett annat liv. Någonting helt annat.



Sommaren mellan sjuan och åttan, skulle jag gissa på. FOTO: Elin Berglund.