Och så minns man.
Vad märkligt att man kan glömma något för en lång tid och sedan kommer det plötsligt tillbaka. Hur funkar det liksom?
Det var en dag i November förra året. Första November, tror jag bestämt.
Det var någon som mötte mig den natten. Det var någon som gav mig en hand på ryggen.
På morgonen var jag tom. Jag har aldrig varit så tom. Jag var inte någonting. Inte arg, ledsen eller glad. Jag var ingenting just de timmarna. Just de timmarna när jag tog mig från punkt A till Punkt B. Det kändes överflödigt att vara någonting, jag orkade inte.
Framme på punkt B lade jag mig i en soffa med ansiktet vänt inåt och lyssnade på Melissa Horn, bland annat. Lars Winnerbäck.
Sedan följde några dagar av att bara äta frukost och knappt någon middag. Av att sova för mycket. Av att inte prata speciellt många ord, för det kändes onaturligt. Jag hade inte mycket att säga. Vad kunde jag säga?
Men sedan började skolan, började livet gå igen. Jag fick gå tillbaka till min vardag och försöka. Försöka så gott jag kunde. Och det gjorde jag.
Nu minns jag.
Melissa Horn – Med ena foten utanför
Lars Winnerbäck – Du gamla, fria nord
Lars Winnerbäck – Timglas
"Jag letar efter rispor i ytan, en spricka, ett hål, en skarv. Det måste komma något bra ur allt, det måste växa någonting under alla listor, alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka."
