Om famnen där jag vilat, inte givit mig någon ro.
Lite blandad känner jag mig idag.
Mycket gammalt som för mig till mycket nytt. Det är märkligt hur man kan göra sig beroende av någons närvaro, samtidigt som den kan begränsa dig.
Det är något jag märker först nu, att den faktiskt har begränsat mig. Och att det är med både vemod och lättnad som den nu avlägsnas.
Att den famnen som jag omedvetet vilat i, kanske när allt kommer omkring, inte givit mig någon ro.
Idag var den första lite kyliga dagen i år, och jag tänker på förra årets första lite kyliga dag. Jag var helt tom, och tog en promenad i för tunna kläder. Dagen efter kulturnatten, och jag hade en skjorta och pösiga jeans på mig. Jag lade i en tvätt och drack en kopp te, tror jag.
Jag vet inte om minnena kommer tillbaka i den ordning som man orkar ta till sig dem? Väldigt praktiskt.
Idag är det lite vemodigt med allt, men samtidigt en lättnad och glädje.
Det är ett avslut på allt det här. Allt som var och allt som föddes ur det. Avslut kanske är fel, för det är något nytt.
Det är så frustrerande, att känna sig lycklig och lättad och hoppfull men gråta av sorg.
För ett tag sedan skrev jag en sång som gick "Allt ska vara utan sår, allt ska vara läkt, allt ska vara mitt igen". Jag ler när jag tänker på att allt är hyfsat utan sår, tillräckligt läkt och att allt är mitt nu. Det är min stad, mina ben.
Den heter "Till Dig" och en vacker dag ska du få den.
Nu ska jag lägga i en tvätt och dricka en kopp te, tror jag.
Melissa Horn – Jag ska sakna dig imorgon - "Jag kan sitta flera timmar, jag kan gå igenom allt. Det tog slut för länge sedan, men du är överallt"
Lisa Ekdahl – Om Jag Snubblat Efter Vägen - "Om famnen där jag vilat, inte givit mig någon ro /.../ ...kan jag ändå konstatera: allt som skett har lett mig hit"
Joe Brooks – World At Our Feet - Världen ligger för mina fötter.
